Kär på fel sätt

Hej Lilleskutt!

Vet du vad min fösta tanke är? Att vi så lätt låser in oss i en massa borden och måsten. Alltså som du nu, att du borde ha lärt känna honom på ett annat sätt, att du borde ha fattat tidigare att du skulle falla för honom och således ha inlett relationen både annorlunda och tidigare och framförallt så borde du ha blivit kär igen på ett annat sätt. Men vilket sätt skulle vara det rätta då? Finns det ens något "rätt sätt" när det gäller att bli kär? Finns det ens någon "rätt" kärlek? Klart att om vi hela dagen lång försöker kontrollera alla aspekter av våra liv, så vill vi ju gärna försöka kontrollera våra kärleksliv också. Planera dem förnuftigt så att de har största möjliga chans att lyckas, väga för- och nackdelar och sedan ta informerade och logiska beslut... Men man kan inte kontrollera sitt kärleksliv. Oftast kan man inte kontrollera sitt liv överhuvudtaget: saker händer, oavsett hur välplanerat, säkrat, organiserat by-the-book man än försöker leva - inte ens när man försöker följa alla våra goda råd här på Decibel ;). Folk dyker upp i ens liv och så får man deal with it.

Det stora knepet i livet är nog att kunna improvisera och göra det besta av situationen i den sekund som man lever i just nu. Vi får hursomhelst inte kika i facit längst bak i boken för att se hur det kommer att gå, utan vi är helt enkelt tvungna att ta chanser här i livet. Och naturligtvis, tar vi inte chansen, så kanske vi ångrar oss senare och undrar what if. Men varje situation har ju ändå tusen olika tänkbara fortsättningar, och vem kan säga vad som var rätt eller fel resultat av ett visst val, en viss handling i ett visst ögonblick? Gör vi ingenting alls, alltså väljer att inte välja alls, inte slå in på någon stig alls, ja då är det självklart vi sitter i gungstolen sedan som gammal och grämer oss för att vi inte LEVDE! Den samlade mänskliga erfarenheten säger nog att bättre att göra val och ta chanser, för även när det skiter sig så lär vi oss något av det. Ärr, skråmor och blåmärken på själen är också bevis på att vi levt, på samma sätt som skrattrynkor är. Ett slätt och fint ansikte har inte kännt så mycket. Upplevelserna formar oss, dåde de sämre och de bättre. Och redan det räcker, fastän vi skulle göra om samma dumheter och inte lära oss några läxor alls. Vi tror personligen att feghet aldrig lönar sig, utan att handlingar alltid är värda att göra i sig själv. Att det inte finns mycket som är bortkastat i livet egentligen! Och kärlek kan nog aldrig vara bortkastad.

Så banne mig, gå nu ut i livet och ta chansen med den här killen! Våga exempelvis fortsätta konversationen i chatten och var inte så rädd för att han ska fatta vad du känner. Du borde vara stolt över att du känner något för någon, att du bryr dig om någon, är nyfiken på någon - och han kommer att känna sig smickrad oavsett vad han tycker om dig! Man ska inte skämmas för att man gillar någon! Det är nog det löjligaste i världen att skämmas för - fast ändå gör vi nog det allihopa i något skede av livet. Men det beror nog oftast på rädslan för att bli avvisad. Vilken fötts ur inställningen att vi inte duger.

Varför vi inte skulle duga, ja det har vi alla en egen uppsättning argument för. Vissa ser kalla fakta; att alla kärlekshistorier är inte meningen att förverkligas, alltså att alla inte klickar med varandra och alla känslor blir inte alltid besvarade på samma sätt. Andra igen skyller på sig själva, alltså har så pass svag självkänsla så att de tvivlar på att de själva skulle vara tillräckligt bra för att vara värda en ljuvlig pojkvän osv. En person med stark självkänsla kan nog vara rädd för att bli avvisad - vi är ju alla bara människor - men vet att hen inte kommer att gå sönder i småbitar isåfall. Vet att det kommer att komma nya människor in i ens liv som man kanske faller för och som det kanske lyckas bättre med.

Så självkänslan spelar roll, både för sannolikheten att det ska bli något bra och för att man ska våga. Tror man att man själv är värd kärlek, så både vågar man mer och så kommer troligen också kärlekshistorien att bli bättre. Du kan ju inte bli lycklig med någon som du innerst inne tror att är dum i huvudet som blivit kär i dåliga du, eftersom han är lurad, snart kommer att inse sitt misstag eller bara roar sig med dig i väntan på drömprinsessan. På samma sätt: varför skulle INTE den här killen vilja fortsätta tala med dig, lära känna dig, hänga med dig, kunna bli kär i dig. Du tror väl inte att du måste vara perfekt för att kunna bli älskad? Nä, folk blir kära i alldeles vanliga medelmåttor hela tiden - och de blir kära i de konstigaste detaljer hos den människan, som en sned hörntand eller hur hon rodnar eller att hon alltid hälsar på hunden före hon hälsar på honom när hon kommer på besök... Folk blir kär i MÄNNISKOR.

Så våga, vännen, våga! <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna