Allt går för snabbt :(

Hej 17åring!

Förlåt förlåt att du fått vänta, här är lite allmänt kaos med både höstlov och förberedelser inför årets högstadieturnéer. Men nu ska jag svara på din fråga - och är den inte längre aktuell, så är det ju bara bra. Men det här är ändå en viktig känsla - och det är tyvärr inte sista gången du kommer att känna så här.

Se, den här typen av känslor har en tendens att ploppa upp nu som då under livet, ibland under längre stunder och ibland bara några minuter. Men de hör till, ja de är till och med nästan obligatoriska för oss. De här gångerna när vi saknar det som varit, tycker det var bättre förr och/eller känner att tiden går alldeles för snabbt, de är viktiga! De får oss att faktiskt att stanna upp och uppskatta våra liv, vår egen historia och varifrån vi kommer. De får oss också att känna "det här är jag, det här är det liv som skapat mig", på samma sätt som tradiditioner, kultur, släkt och hemort kan göra.

Man kunde se det lite som ett pussel, där olika händelser - eller tex TV-serier man såg som yngre - är olika formers och färgers pusselbitar, och ibland är det nyttigt att titta lite noggrannare på en av pusselbitarna, minnas den lite extra. För då händer samtidigt så mycket inom oss när vi tänker på det minnet, saker som kanske inte ens kommer upp till den medvetna ytan, utan som sker djupt inom oss: vi kanske minns hur tryggt och skönt det var där i soffan medan man såg julkalendern, vilket påminner oss om att vi hade en bra och trygg barndom, vilket lugnar oss och förstärker den där bastryggheten vi förhoppningsvis fått genom uppväxten.

Speciellt om livet för tillfället känns lite utmanande eller stressigt, som ditt kanske känns nu med bilkortsläsande och egen ekonomi och sådant ansvarsfyllt, så är det såklart också lätt att bli sentimental och vilja backa tillbaka till den tid då livet kändes just så där enkelt och tryggt. Just när man står inför större grejer i livet, tex nya utvecklingsskeden som för med sig både nya friheter och nya ansvar, så är det naturligt att man får lite "kalla fötter", liksom lite skulle vilja ångra sig, fega ur och slippa handskas med allt det där nya och tunga. Det är ju jobbigt att utvecklas, det kräver ansträngningar (tex själva läsandet inför körkortet, nervositeten inför att köra upp osv) och alla är vi nog lite lata och bekväma av oss till naturen. Klart att man ju på samma gång vill gå igenom det här nya skedet, tex få körkortet och bil och få friheten att färdas dit man vill, så därför känns det ofta tudelat, tvivelfyllt. Då blir gamla tider liksom symbolen för det bekväma och lata, då när vi inte ens behövde välja om vi skulle göra det där jobbiga - men givande - eller inte. Det ÄR arbetssamt att bli stor!

Man kan till och med önska att man helt slapp gå igenom hela tonåren, att man kunde få förbli ett barn för evigt, och det hör också till, det är också en viktig del av utvecklingen. Se, ungdomstidens psykiska utveckling går mycket ut på att den pushar en att bli självständig, söka sig ut i världen, stå på egna ben och hitta sig själv. Det är nästan som en starkt drivande instinkt. Men rusar vi bara iväg ut i världen, så finns risken att det ska gå på tok, att vi ska skada oss på något vis, eftersom förnuftet och erfarenheten kanske inte hänger med riktigt ännu. Så då har den smarta Moder Natur hittat på att ge oss vissa "gummiband" som lite drar oss tillbaka till familjen, hemmet, barndomen osv. Gummibandet kan synas som att vissa plötsligt blir rädda för att allt det trygga och bekanta ska försvinna, tex att mamma eller pappa ska dö. Andra igen kanske blir skraja för stora utvecklingar, tex bokstavligen fegar ur att ta körkortet och skjuter upp det eller inte vågar fara på ungdomsdanser eller klassresor. En tredje grupp kanske backar bakåt i sin utveckling och blir rädda för att göra saker de nog vågat göra förr, som att de plötsligt vill bli hämtade från kompisens på kvällen istället för att våga cykla själv. Så att minnas hur bra det var förr gör också att vi inte helt blint rusar iväg i livet utan att liksom landa i oss själva och hålla tillbaka nu som då.

Men som sagt, att bli sentimental av gamla låtar, gamla TV-program, ja till och med sådant som kan tyckas fånigt i andras ögon, så kommer du att göra mååånga gånger ännu under livet. Du kommer att tycka att allt går för fort många gånger än, och säkert är det precis så, tiden rinner inte utan forsar fram. Ta dock ingen panik över det och lägg inte för stor vikt vid det. Känslan bara påminner dig om att stanna upp och minnas tillbaka till den du varit, så att du bättre kan skapa den du håller på att bli. Ju säkrare du blir på vem du varit, desto lättare kan det kännas att möta framtiden <3

Hälsar Liselott