ångrar mig

Hej!

Äschdå vännen, att du mått dåligt, kanske mår dåligt nu som då igen. Vet du, misströsta inte och bli inte rädd eller ge upp hoppet ifall det känns sämre under vissa dagar eller perioder igen, det behöver inte alls betyda att du kommer att må dåligt ännu dagen efter, eller månaden efter det. Det går i vågor - alla människors mående gör det, men för vissa känns dalarna i vågorna djupare. Visst ska du vara försiktig när du känner att du börjar rasa neråt mot vågdalen (depressionen) igen, så det skulle vara jättebra ifall du har någon att prata med då när det känns som en sämre dag.

Har du någon att prata med? Pratade du med någon medan du var deprimerad (kurator, kompis morsa, ungdomsledare, terapeut - någon)? Kan du ringa den personen igen och "prata av dig" lite av det tunga? Det skulle vara jättebra ifall du hade någon som stöder, peppar, tröstar och kramar hela tiden nu som då, även under de dagar/perioder det känns bättre. Ifall du inte redan gått och pratat med någon: Har du kollat vår lista på folk, telefoner, chattar och ställen under Hjälp? Kolla tex Sluta Panta-chatten, som är öppen flera kvällar i veckan. Där brukar hänga andra också som inte själva heller mått så bra alla dagar, och det kan vara skönt att chatta med någon som faktiskt vet hur det känns, eftersom de genomlevt det själva.

Ärr (scar) är knepiga på så vis att de ju är skador på huden som läkt och kvar syns märkena efter det. Med tiden bleknar de nog så att de knappt syns när man inte är solbränd, men det går ofta också att göra något litet åt dem tex via plastikkirurgi. Så om det låter som ett alternativ, så ta kontakt med din egen kommuns hälsovårdsstation (HVC) och be om en tid till hudläkare. Eftersom det inte handlar om en skönhetsoperation och eftersom du är underårig är det mycket möjligt att det inte kommer att kosta dig något/så mycket, så det lönar sig absolut att kolla upp. Du är inte ensam, inte ens i din egen kommun, om att ha ärr av självskadebeteende, så du behöver inte vara rädd eller skämmas för att visa upp dem för en läkare.

Ärren är egentligen aldrig något att skämmas för, vännen. De är bara ett tecken på att du mådde dåligt en gång i livet. Väldigt dåligt, men de säger ingenting om hur du mår idag. De var ett resultat av något som har varit och farit, du är inte längre samma flicka som den flickan som skar sig. Så kanske det hjälper att tänka på dem som tatueringar: de var något man märkte sin kropp med under ett visst skede i livet, av anledningar som var starka just då. Just då i tiden betydde de något speciellt. Man kanske inte skulle göra samma val idag, man kanske inte alls tänker så som man gjorde när man tog tatueringen, men den råkar nu vara ett synligt tecken på en period i ditt liv som du gick igenom, men sådana tecken som inte försvinner med tiden.

Det finns många, både unga, unga vuxna och vuxna, som har ärr efter att ha skärt sig själva, men som idag kan gå i shorts och t-skjorta utan att skämmas. Det finns många som har "blivit vän" med sina ärr, sådana där ärren inte längre påminner dem om hur dåligt de mådde, utan ärren känns allt mer och mer som vilken annan del av kroppen som helst, som födelsemärken eller fräknar.

Det kräver lite mentalt jobb att komma så långt att man kan leva normalt med sina ärr, tycka om sin kropp trots dem och vara helt okej med att tex visa sig naken i omklädningsrummet på gymmet. Det är alltså inte omöjligt att någonsin i framtiden gå i shorts och t-skjorta - och det är ju faktiskt du som bestämmer om du ska skämmas eller inte. Det är inte de som eventuellt tittar på dina ärr som bestämmer om ärren är fula eller något att skämmas för. Det är du själv. Så försök att jobba dig mot känslan av att dina ärr är okej, en del av dig själv. Tycker du själv att de är okej, så kommer du att påverka andra också att tycka att de är okej. Men om du skäms, döljer dem och har svårt för dem, så övertygar du dem om att ärren är fel, fula och skamliga. Det är din kropp, så du bestämmer själv vad du ska tycka om dem. Jag vet att det absolut inte är lätt, men jag vill berätta att det verkligen GÅR, det finns hopp <3 <3 <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott