För passionerad?

Hej! Jaa, vad ska jag säga? Jag får väldigt ofta saker och ting på hjärnan, de blir som en fix idé. Det kan vara någonting jag har fått för mig att jag vill köpa, då bara måste jag skaffa den saken så fort det bara går. Nästan. Sen när jag väl har den är det kul ett tag, men så fort ett annat intresse tar vid är det förra som bortblåst. "Jojo-motivation" skulle man också kunna kalla det, för ibland kan jag till exempel bli supermotiverad att städa mitt rum, och så håller jag på och röjer runt som bara den i kanske en dag, men en annan dag då mitt rum är stökigt orkar jag inte ta tag i det alls.

Sedan har jag två fritidsintressen som jag pendlar fram och tillbaka i: att måla och att gå i sport. Det är ju bra att jag har fritidsintressen, men det ena utesluter alltid det andra känns det som. Blir superpassionerad inom det ena och söker upp tekniker på nätet, köper grejer som passar till det jag gör (aldrig särskilt dyra dock, eftersom jag är ganska ekonomisk. Så summan jag lägger ner är aldrig något problem), tänker hela tiden på fritidsintresset och hur jag ska utvecklas inom det, det släpper aldrig från mitt huvud. Bara när jag har en massa annat att göra, och det med andra människor.

Den sport jag håller på med är så rolig, och jag träffar en massa människor där så det är väldigt socialt. Det är som ett andra hem för mig. Egentligen skulle jag vilja vara där fem dagar i veckan och utöva min sport, men jag har ju mina heltidsstudier också. Här är det samma sak: något annat kommer i skymundan och i det här fallet är det studierna. Klart att jag pluggar, men inte lika mycket som jag hade gjort om jag inte hade haft något på hjärnan samtidigt. Men jag ser alltid till att klara dem ändå.

Ordet "måtta" finns knappt i min vokabulär. Allt är istället helhjärtat, passionerat. Allt eller inget. Jag har alltid varit sådan. Visst kan det väl ha sina fördelar, men det andra som känns mindre viktigt för tillfället skjuter jag bort. Har inget problem med att sköta mina sociala relationer, utan det är i hjärnan allting sitter. Sedan är jag rädd att jag ska tänka "men varför höll jag på med det där hela tiden?" när jag ser tillbaka på mina ungdomsår. Jag försöker fråga mig VARFÖR en viss sak tycks så viktig för mig, men det är svårt att veta. Kanske har jag egentligen brist på kompisar och måste få kickar av tanken på att jag kan bli riktigt bra på något istället? Att jag kan bli beundrad? Nu tycker jag ju att min sport är genuint rolig och när jag utövar den är jag helt inne i den världen, tänker aldrig på att jag ska bli bra eller så. Det är bara efteråt.
Hur ska jag gå till botten med mig själv egentligen? Var ska jag börja?

Nästa år, under ett år, skulle jag vilja satsa fullt ut på min sport och jobba istället för att plugga. Jag har aldrig haft ett ordentligt jobb innan (!), så det kan ju ändå bli ett bra projekt kanske... Då har jag ju ett mål. För det mesta orkar jag inte söka jobb, det känns så svårt att få ett. Egentligen känner jag inte för att plugga alls, för då kan jag inte lägga lika mycket tid på mina fritidsaktiviteter. Är det normalt? Är det många som inte börjar studera direkt efter gymnasiet?

Är mitt beteende/mina tankemönster normalt/normala...? blad