Tackar på förhand för svar. JML
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Hej, det låter som att du har någon form av tvångstankar faktiskt. Vi har fått liknande frågor tidigare och här kommer svaret vi fick av kuratorerna då:
Det är faktiskt ganska normalt att jättemånga människor utför små ritualer i vardagen, tex kollar ofta om spisen är av, att ytterdörren är låst, att tvätta händerna ofta eller liknande. De flesta av oss har faktiskt lindriga "tvång" som vi kanske till och med brukar skoja om. Det är dock först när man ägnar så mycket tid åt sina ritualer varje dag att det styr och påverkar negativt hela ens liv, som man kan börja fundera på om det är ett stort problem. Isåfall skall man söka hjälp - tex. hos en psykolog eller liknande. En del människor som lider av tvångssyndrom är tex. rädda för att ”något hemskt” ska inträffa om de inte utför en speciell tvångshandling/ritual. Ifall man lider av detta får man oftast mycket stark ångest eller panik om man försöker undvika att göra vissa saker.
Det är egentligen du själv som avgör om du tycker detta är ett stort problem för dig eller inte - du kan fundera om det på nåt sätt tar över ditt liv och ifall det börjar styra din vardag på något sätt. Annars är det högst troligt att det du gör är en ganska så vanlig mycket lindrig typ av "tvångshandling" som är ofarlig. Ifall du vill, kan du också försöka träna bort det - tex att en dag lämna bort något av det du gör, biter ihop tänderna eller spänner musklerna.. Du kan få hjälp med att träna bort eventuella oönskade ritualer genom att tala med någon och att öva med små steg i vardagen. Du skriver ju att du upplever detta som jättejobbigt och det kanske kunde vara en idé att uppsöka en psykolog för att diskutera detta vidare och för att få en större och tydligare bild av hela situationen och hur du mår i övrigt och hur ditt liv ser ut just nu. Ibland kan en viss typ av ritualer vara stressrelaterat också.
Lycka till, hälsar en av kuratorerna!
1. Orsaker till att man insjuknar
Tvångsyndrom utvecklas oftast redan under barn- och ungdomsåren. Hela orsaken till varför en person utvecklar detta är inte känd och det finns flera olika förklaringar till varför det utvecklas. En förklaring som forskningen nämner är att det kan bero på störningar i hjärnans signalämnen men också det att vissa tankar av någon anledning associeras till någon form av psykiskt obehag. Associativ inlärning innebär att en viss situation (t ex en tanke, en kroppslig reaktion, en plats) kopplas ihop med en viss känslomässig reaktion (t ex äckel, oro eller ångest). Detta sker utan att man är medveten om det. När denna typ av inlärning har ägt rum väcker tvångstankar automatiskt mer eller mindre starkt psykiskt obehag.
2. Hurudan vård finns?
Egenvård i form av avslappning, till exempel genom övningar i mindfulness, och motion kan göra att man lättare kan stå emot impulser att ge efter för tvångstankar eller utföra tvångshandlingar. God fysik brukar minska ångest och oro och det kan göra att impulserna till tvång blir mindre starka. När man söker professionell hjälp så finns flera olika behandlingar som kan komma ifråga t.ex. kognitiv beteendeterapi och stödsamtal. Någon kan också behöva få ångestdämpande medicin.
3. Hur ska man gå till väga..och var kan man få hjälp?
Hjälp finns att få vid tvångssyndrom så vi vill framförallt betona vikten av att man söker hjälp! Kontakta den egna skolhälsovården, skolkutatorn eller hälsocentralen/mentalvårdsbyrån och be om stöd och hjälp. I Jakobstad finns barn och ungdomsmottagning på Mentalvårdsbyrån dit man kan ringa på nr: Tfn (06) 786 2355 (Telefonväxel (06) 786 1111). I Karleby fås hjälp vid Kiuru, ungdomspsykiatriska polikliniken tel. (06) 826 3052
Psykosociala förbundet ordnar även en rehabiliteringskurs för unga http://www.fspc.fi/media/Rehabkurs%20för%20unga%202014.pdf den riktar sig även till unga med tvångssyndrom och där har man möjlighet att träffa andra med likande erfarenheter.
Viktigt att betona är att om man upplever att man lider av tvångssyndrom så ska man så snabbt som möjligt söka hjälp istället för att gå omkring och oroa sig!
Hälsningar, Camilla & Ann-Charlott
Hoppas du fick svar hälsar ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar