Osäker

Hej Osäker tjej!

Hördu det var nog veckans bästa fråga: Hur lär man egentligen känna sig själv? Men före lite mer funderingar om det, så vill vi säga en viktig sak: man behöver inte veta exakt vem man är för att vara tillsammans med någon!

Se, ett av de viktigaste sätten som vi lär känna oss själva på är ju genom att vara tillsammans med olika människor (alla sorters, även kompisar, jämnåriga, vuxna, inom olika sammanhang i livet, media osv osv osv). Vi speglar oss i dem, konstaterar exempelvis att "hon är si, men jag är nog lite mera så, och den där tredje är istället mera bu, fast då tycker jag kanske att jag själv är mera bä än bu". Det här fortsätter vi nog göra hela livet, eftersom vi både förändras och träffar nya människor, men det är extra intensivt när vi är i tonåren. Och även inom kärlekslivet lär vi känna oss själva genom att hänga med den vi gillar. Där handlar det inte heller bara om hurudana vi själva är i ett förhållande (är jag tex den svartsjuka typen, den pryda, den passionerade...?) eller hur vi hanterar olika saker inom det (tex svartsjuka, hemligheter, intimitet...) utan en pojkvän kan bli lite som en riktigt bra kompis, där speglingen sker väldigt aktivt. "Han står nära sin pappa medan jag inte gör det, han har långt tålamod medan jag har kort stubin..."

Det är lite svårt att förklara hur speciellt det kan vara när man är ihop med någon, men det kan bli en lika viktig och formande relation som med en syster eller bästis - på gott och ont. Den onda biten är kanske att om man är rädd att han ska göra slut för att man inte är sådan som han verkar vilja att man ska vara, så kanske man förändrar sig själv för mycket för att passa honom. Det är såklart ett no-no, men medan man söker sig själv kan det ju vara lite svårt att se skillnaden mellan en bra förändring och en för-mycket-och-av-fel-orsaker-förändring. Den goda biten kan istället vara att man, när förhållandet är gott, kan vara sig själv på ett annat sätt än med många andra, bland annat för att man är intim med varandra på ett helt annat sätt än med andra. Även av korta förhållanden lär man sig mycket om sig själv, så kärlek är nog aldrig bortkastad ur det perspektivet.

Däremot är det nog lite överskattat att man borde passa så himla bra ihop om man ska vara ihop med någon. Det påstås ofta i ungdomen att det skulle vara så viktigt att man har samma intressen eller klär sig likadant eller liknande, men egentligen är det kanske oftast bara ytliga och oerfarna exempel på att man undermedvetet söker efter djupare plan där man passar ihop. Förutom det där odefinierbara som gör att två människor dras till varandra (man må kalla det vad man vill; attraktion, personkemi, soulmates, typ, ödet osv) så söker man kanske ändå mera efter kvaliteter som att ha samma humor, ha liknande värderingar, ha lika mycket energi och lust att hitta på saker tillsammans... Och sådana saker tar det ju en stund innan man hittar, eftersom det tar ett tag att lära känna varandra, men det är nog de egenskaperna som sedan avgör hur lyckat och hur länge man är ihop. Sedan finns det ju också det här med "opposites attract", alltså att motsatser kan passa riktigt bra ihop. Det kan handla om att ytligare saker som att den ena gillar idrott och den andra mopeder och att det sist och slutligen inte spelar någon roll för förhållandet, men ofta också om exempelvis att den ena kanske är lugn och den andra livlig, så att de kompenserar varandra, jämnar ut varandra.

Så fastän det brukar sägas att man inte kan lära känna någon annan innan man lärt känna sig själv, så håller jag inte med om det, utan tycker tvärtom att man lär känna sig själv även genom att vara tillsammans med andra. Så låt det inte hindra dig att killar verkar för olika dig, fundera inte så mycket på huruvida ni passar varandra - i alla fall inte i början eller innan det ens blivit något.

Sedan kan du jobba hela tiden med att hitta dig själv. Jag skulle kanske hellre säga hitta sig själv än lära känna sig själv, dock. Se, jag anser inte heller att man är någon färdig bok med en massa innehåll som redan är färdigt skrivet, utan man förändras och skapar sig själv hela tiden. Mera dagbok, alltså, som man skriver varefter livet händer. Kanske föds man med en viss uppsättning gener som gör att man exempelvis kanske tar lite mer tid på sig att bli bekväm med andra (brukar kallas för att "vara blyg") eller har en kortare stubin än medeltalet. Men det betyder inte att man för evigt kommer att vara blyg eller ha lätt för att bli arg, utan det är egenskaper som går att kontrollera, öva bort, träna upp, använda till sin fördel osv. Jag är inte samma människa som jag var när jag var 14 år, även om jag kan känna igen vissa bitar hos mig själv från den tiden. Så att lära känna sig själv eller hitta sig själv är något man gör lite varje dag, mer eller mindre undermedvetet, och man blir aldrig klar det det. Det är kanske en bra poäng, att inte vänta sig att man plötsligt en dag ska vara "färdig", tadaa. Det är helt okej att känna sig vilsen och osäker på sig själv, det gör vi nog alla nu som då, speciellt under olika livskriser och i byten av livsskeden, men det kanske känns lättare om man inte siktar på att "kunna sig själv på sina fem fingrar", ha hela bilden klar. Det är ingen tävling heller, så det är okej att känna sig halvfärdig i jämförelsen med andra.

Rent konkreta knep kanske du också vill ha ändå, inte bara tröst? Faktiskt så kan självkännedoms-grejer som horoskop, personlighetstest och annat i den stilen vara riktigt nyttigt. Ta tex astrologi. Där behöver man inte alls blint tro på att om jag är ett lejon så är jag si och så, mina styrkor är bu och bä och jag borde bete mig hit och dit. Däremot kan man fundera att "jaha, som lejon borde jag vara uppmärksamhetssökande - är jag det? Nä, inte direkt. Nämen charmig då? Jo, i den och den typen av situation. Ahaa, är kanske min charm något jag kunde jobba mera på?..." Sedan kan det vara hjälpsamt att förstå betydelsen av olika adjektiv, som naiv, spontan, empatisk, lättsinnig och missunnsam. Är jag en lättsinnig människa? Och så kan personlighetstest vara roliga, både seriösa och omfattande som Briggs-Meyers och roliga och specifika som de i Cosmopolitan där du ska välja vilket av följande exempel som passar bäst in på mig. Hur skulle just jag reagera i en beskriven situation. Dessutom kan de här sakerna vara riktigt kul att göra tillsammans med kompisar! Då kan man diskutera, beskriva, jämföra, känna efter tillsammans, vilket kan ge massor av nya insikter på kort tid. Oftast diskuterar man ju bara de här sakerna i sitt eget huvud när man jämför sig med andra, så då saknar man ju den där som säger "men va, jag har aldrig tyckt att du är speciellt blyg, jag tycker ju du är hur modig som helst när det kommer till att prata med killar..." och liknande, som kan få en på andra tankar. Så länge man nu har självrespekt och respekt för andra. Tro inte automatiskt på allt de tycker om dig och säg inget som skulle såra, utan välj dina ord med omsorg.

Men det viktigaste var ändå att det är okej att inte känna sig själv så bra, för du är ett pussel som ständigt får nya bitar, byter ut bitar, lägger om bitar på nya ställen - så bilden av dig själv kan aldrig bli färdig! Och det är helt okej <3

Kram, Liselott