Ska jag åka?

Hej!

Först ber jag om ursäkt för att din fråga fått vänta så länge. Här har varit mycket: vi har bytt personal (nu har vi Ida här medan Sanna gått vidare till nya arbetsuppgifter), vi har haft influensan och andra sjukskrivningar och därtill jullov. Det är ingen ursäkt för att din fråga föll igenom vårt nät, men en förklaring. Jag skriver nu svar på din fråga enligt det du skrev, men om något har förändrats och du önskar bolla det med oss, så skriv in på nytt :)

Det var ledsamt att höra att det inte höll mellan dig och killen, men samtidigt fint att höra att det ändå blev en kärlekshistoria värd att minnas av ditt val. För värd att minnas var den ju verkligen, och värdefull i sig - kärlek är nog aldrig bortkastad tid och energi, även när den inte håller för evigt. Det här kapitlet har hjälpt till att skapa dig till den du är idag och kommer att påverka hur du möter livet - och kärleken - i framtiden. Jag förstår att du tvivlar på att någonsin hitta en ny kärlek, något motsvarande eller bättre, för det är väldigt vanligt när man kännt starkt och upplevt mycket med en person. Det är svårt att tro då att det ska komma lika spännande kapitel längre fram i boken. Men det är klart att det kommer att göra, ja sannolikheten är märkligt nog faktiskt större med honom i bagaget än utan. Du har älskat en gång och då är det lättare att älska på nytt.

Det som kanske kan arbeta emot dig är dock ifall du håller fast i förhoppningen om att hitta en ny kärlek av samma sort, i samma stil, med en liknande kille. Den ena kärleken är ju inte den andra lik, så istället för att söka efter en upprepning försök hellre att hålla ett öppet sinne för alla möjliga killar du möter. Låt det också få ta sin tid och ske i sin takt. Det är lätt att få för sig att det är bråttom med kärleken - ofta för att det kan kännas lite jobbigt att vara ensam, speciellt när man är van att ha någon - men att nappa första bästa som visar intresse har ju aldrig varit någon bra idé. Speciellt om man gör det för fel orsaker, exempelvis för att få bekräftelse och uppmärksamhet. Du skriver om att du önskar att exet skulle se att andra minsann vill ha dig, att du har kul utan honom, men egentligen kanske att du är värdefull? Och visst är det vanligt att man på något plan önskar att han skulle ångra sig, få betala för att han valde bort en, för att han sårade en. Men klart att det inte är rättvist, varken mot någon ny kille eller mot dig själv. Du är ju värd uppmärksamhet och bekräftelse för att du är du, inte för någon annans skull. Du ska ju inte leva för att visa det åt någon annan, eller hur?

Överlag låter det som att du har lite gungig självkänsla just nu - men det är inget dåligt eller farligt, snarare fullt normalt när man är ung vuxen. Du oroar dig exempelvis för att ditt liv inte verkar intressant och avundsvärt nog, både i andras ögon och eventuellt också i dina egna ögon. Kanske bygger din värdegrund (precis som många andra ungas) på att just upplevelser som tex resor är värdefulla, medan vardagsliv inte är det? Till en viss del kanske det hör ändå hör till den psykologiska utvecklingen underungdomstiden, eftersom en del av frigörelseprocessen och identitetsskapandet drivs av viljan att söka sig ut i världen. Men därefter kommer ofta den utvecklingsbit där det att mogna och utvecklas också kan inkludera att lära sig konsten att sitta hemma en lördagskväll utan att klättra på väggarna. Det är en egen metafor jag brukar använda för problematiken i att man ofta som ung har svårt att helt enkelt ta det lugnt och finna mening och ro i vardagslunken, utan man tror att det är tex festerna, festivalerna, utbildningarna/jobben eller resorna som "ger poäng", som räknas. Upplevelserna och prestationerna framställs ofta, via sociala medier, bloggar osv, som det viktiga i dagens ungdomsvärld, som om den som upplevt och gjort mest när den dör skulle vinna. Så jag förstår att det kan vara som en piska på ryggen.

Men livet är ju egentligen det som sker mellan de där resorna och i något skede mognar man ofta långsamt in i den insikten. Kanske sker det naturligt genom att man automatiskt börjar prioritera annat i livet, som jobb, familj, hem osv, men det kan också ske pga att man liksom med tiden tröttnar på hetsen och pressen att uppleva hela tiden. Säkert är det viktigt att se om vingarna bär ute i stora vida världen. Men min poäng är mera: kan du få dina vingar att bära dig här hemma i vardagen? Kanske det är utmaningen, det du behöver nå för att känna tillfredsställelse? För att bli bekväm i sitt eget liv behöver man, enligt psykologin, bland annat känna tillhörighet (höra till någon grupp av människor, ha relationer, betyda något för någon) och finna mening (tex ha ett jobb eller fritidsintresse som känns givande). Faran är dock att man försöker ge sitt liv mening genom att identifiera sig med andra eller annat, tex vara Flickvännen eller Dagistant eller Studerande. Typ att man bara "är någon" genom att vara ihop med en viss person.

Jag kan inte bestämma om du ska resa iväg eller inte. Behöver du egentligen ens motivera det, för andra eller för dig själv? Det är ju ditt liv, du får ju göra vad du vill i det. På riktigt, vad skulle du tycka att är givande? Om du känner att det skulle kosta mer än det smakade (tex för att du känner dig osäker och oerfaren som person), så kanske du inte måste fara ännu? Se, livet är långt också, även när det inte känns så. Du måste inte skaffa dig all erfarenhet och alla upplevleser nu, det är ändå kanske viktigare att du finner mening, innehåll, mål och ro i ditt vardagsliv? Om du vet vem du är hemma, så är det också enklare och tryggare att veta vem man är utomlands.

Jag skulle kunna skriva åt dig halva dagen till, men nu har vi en lång lista frågor som väntar på sina svar. Hoppas att du återkommer om ett tag igen och berättar hur det gått eller funderar mera med oss. Lycka till, vad du än väljer att göra <3

Hälsar Liselott