Nu funderar jag lite över killen och vårt uppbrott. Kan kalla honom Nils här. Som jag skrev har vi haft regelbunden kontakt sedan hösten 2013 och i maj 2016 bestämde vi oss alltså för att träffas för första gången. Man kan säga att vi blev ett par nästan direkt och efter det turades vi om att besöka varandra i Sverige och Nederländerna.
I somras planerade vi att fjällvandra ihop. Jag var inställd på att han skulle komma i mitten av juli men han dök upp på min födelsedag i slutet av juni, som en överraskning. Det är klart att jag blev lycklig, men samtidigt tycker jag inte om så stora överraskningar. Jag hade ju inte hunnit köpa utrustning till fjällvandringen alls och nu fick jag ändra om i min planering helt. Det blev ett ganska jobbigt förberedelsearbete måste jag säga. Beslut om vandringsled, påläsning, införskaffande och därtill oron över att det inte skulle gå som vi tänkt oss. Mamma tyckte att vi skulle välja något mindre strapatsrikt men jag ville ju så gärna erbjuda honom den här Lapplandsvistelsen, som en present liksom. Som en extra börda tyckte min mamma och lillasyster att det var jobbigt att ha honom boende hos oss eftersom vi är så tajta i vår milk och det känns ovant att ha någon utomstående så nära inpå hela tiden. Vi pratade om saken med Nils, och mamma var noga med att poängtera att det inte berodde på HONOM som person.
Nils verkade förstå, men tog ändå lite illa vid sig. Han kände med ens att han var för "på" och att han hängde efter mig som en svans - och han började skämmas lite. Han visste inte riktigt längre hur han skulle bete sig och blev tystare, mer försjunken i tankar. Som värst var det den 17 juli, dagen innan vi skulle åka. Vi tog en liten promenad för att testa ryggsäckarna med packning och min var alldeles för tung. Nils sa: "när vi vandrar i fjällen vill inte jag stanna var hundrade meter och vila". Hans uttalande sårade mig och när mamma sa åt honom att vi får ta det lugnt blev han nog lite sur. Du ser, Liselott, det blev för mycket av det goda redan där.
Så stundade själva vandringen på femton mil. Jag kan säga att när vi väl satt på nattåget kändes det genast mycket bättre. Vi hade omfördelat i ryggsäckarna så att han tog den tyngre lasten, och dessutom hade vi lastat av en hel del onödig vikt.
Bortsett från några dispyter kring de tusentals myggens vara gick vandringen bra. Men när vi var på väg ner nom Sverige igen och stannade i Umeå över natten började jag plötsligt ifrågasätta vårt förhållande, för jag kunde verkligen inte se någon framtid mellan oss. Vi pratade igenom saker och ting och var överens om att språket var "a serious problem" i vår relation pga kommunikationssvårigheter, även om vi båda är bra på att uttrycka oss på engelska. Det var jobbigt att inte förstå vad han pratade om med sin familj, och han kände sig säkert utanför hos oss också ibland. Det gjorde han ju också bevisligen, men språket var säkert också en faktor.
Nils sa att han tänkt mycket på vår relation och kommit fram till att det fanns tre olika alternativ: fortsätta som vi gjorde, att någon av oss flyttade till det andra landet eller att vi gjorde slut. Att vi gjorde slut! Med ens förstod jag att den möjligheten hade korsat Nils hjärna och den insikten gjorde mig alldeles bestört. Jag blev alltså helt förfärad och tårarna kom bara forsande. Till och med nu när jag skriver detta kommer tårarna, det är verkligen smärtsamt. Nils drog mig intill sig, också lite tårögd, och sa ömt: "don't worry, I DON'T want to break up with you!". Så där stod vi, på strandpromenaden vid Ume älv i björkarnas stad och visste varken ut eller in. Just då kändes det faktiskt nästan som att det skulle ta slut, och det tyckte han också när vi pratade om den stunden i efterhand.
Väl hemma i Göteborg ville jag bara att han skulle åka hem så att jag fick börja bearbeta. Han for den fjärde augusti. Vi hade tio dagar ifrån varandra, tio mycket välbehövliga dagar av paus och eftertanke, och sedan åkte jag till honom för att stanna i två och en halv vecka. Nils önskan var först att han skulle tillbringa en månad i Sverige och jag en månad i Nederländerna, men jag visste att vi skulle behöva andrum emellan, därför bokade jag inte in resan direkt efter hemkomsten från fjällen. Och tur var väl det!
Första veckan hos Nils kändes allting lite skört fortfarande. Jag konfronterade honom flera gånger för att jag tyckte det kändes som att han bär på något slags ilska i sig. Hans syskon tar mer plats och han verkar känna sig i underläge, han finner inte så stort nöje i att umgås med dem. Han säger inte så mycket utan håller saker och ting för sig själv, så jag upplevde väl att jag ville veta mer om hans tankar och känslor. Då ska det tilläggas att jag var hans närmaste vän och den han kände sig mest trygg med av alla, inklusive hans egna familjemedlemmar. Jag var antagligen den han var mest öppen med. Ändå kändes det som att han var så sluten. Funderade han på något var han bara tyst, tyst tills han tänkt färdigt. Jag fick liksom lära honom att kommunikation är a och o i ett förhållande. Han blev bättre med tiden, lyckligtvis.
Jag tyckte det kändes som att han hade något ouppklarat i livet, kanske sina föräldrars skilsmässa för den påverkade honom mycket eftersom den involverade svek gentemot honom. Pappan fick det nämligen att framstå att han träffade sin nya flickvän under en gemensam semesterresa i Spanien, när de i själva verket haft sällskap tidigare. Jag vet också att själva relationen till pappan är lite skev, för Nils har uttryckt att "det känns som att pappa tror att han är gud". Jag förstår varför. Fadern är liksom lite besserwisseraktig av sig och jag vet inte hur mycket han faktiskt ägnar sig åt Nils och verkligen intresserar sig för honom. Det märks att Nils tycker om att vinna mot sin pappa i spel, och att han tycker om att bevisa att pappan har fel.
Ibland kan Nils vara lite ironisk, och om ironi vet jag av erfarenhet att det är ett tecken på att man inte mår 100% bra. Jag föreslog att han skulle gå i terapi, men han tyckte inte det behövdes.
Det jag retade mig på mest hos Nils var, förutom hans slutenhet och tendens att lägga locket på sina känslor, att han verkade tycka att jag skulle anpassa mig till hur han fungerade. Om jag såg att han verkade nere ville han till exempel hellre att jag skulle krama honom än fråga hur det var, och råkade han såra mig någon gång skulle jag ha inställningen att han inte sårade mig med flit. Men JAG då? Retar mig också på att han säger "stupid" om allt, även om han inte menar det så starkt som det låter.
Andra veckan där nere kändes det som att vi började hitta tillbaka till varandra. Vi åkte till Paris då, och hade det hur bra som helst. Faktiskt. Innan jag åkte sa han att han skulle sakna mig direkt efter min avresa och han hade börjat titta på kurser i svenska som erbjöds i hans stad. På flygplatsen fällde han några tårar som han brukar precis innan vi säger hejdå.
Veckorna som följde hade vi inte så mycket kontakt. Det var mest jag som hörde av mig. Han var tyst. Han ville gärna att jag skulle komma och hälsa på i slutet av oktober men jag var inte säker på om jag skulle kunna komma pga övningskörningsstress. Bara drygt en vecka innan han gjorde slut uttryckte han att han hoppades att jag skulle komma. Han hade även testat sig för att se vilken nivå i svenska han låg på. B1.
Den 18 oktober kom chocken. Han gjorde slut via Skype. Han grät floder, antagligen för att spänningar hos honom släppte. På något sätt blev jag lättad, för jag fick svart på vitt varför han hade varit så tyst den senaste tiden. Nils blir alltså alltid tyst när han bearbetar något för sig själv, det är så han fungerar.
Jag fick inte riktigt något svar på varför han gjorde slut, mer än att han "såg på mig annorlunda" och att han tyckte avståndet mellan oss var för jobbigt att hantera. Jag såg också på honom på ett nytt sätt, men det tror jag är naturligt när man har en sådan intensiv sommar som vi hade. Eller hur? Det blev för mycket helt enkelt.
Uppbrottet blev ett sätt för Nils att fly från de jobbiga känslorna tror jag. Han orkade inte med dem. samtidigt ville han vara ärlig mot mig, men jag blev förbryllad när han vid tillfället sa - och det lät verkligen som att han menade det - att han älskade mig, aldrig känt sig så trygg med någon och att han aldrig ville förlora mig samt att jag var fin i min nya frisyr.
En månad lät jag bli att skriva till honom. Jag mådde pyton den månaden, trodde nästan jag skulle gå in i en depression. Aldrig mått så dåligt i hela mitt liv tror jag.
När jag hörde av mig igen efter en månad uttryckte han att han kände sig tacksam över att jag gjorde det (hörde av mig alltså), för han ville inte vara i vägen för min sorgeprocess och nu kände han att det blev lättare att fortsätta vår vänskap. Han sa att det var viktigt att vi var öppna med hur vi kände i relation till allt detta och underströk att det var det viktigaste av allt.
Skrev till honom den sjunde december och frågade om inte sinterklaas-högtiden hade varit nyss. Sedan frågade jag hur de skulle fira, men det svarade han inte på. Även när vi var ihop hände det att han missade meddelanden jag skrev. Jag påminde honom inte om att svara..
Natten mellan juldagen och annandag jul skrev han att han hade missat min fråga och bad om ursäkt. Han berättade hur de hade firat och sa att han egentligen kikade in på vår konversation för att önska en god jul. Vi hade en kort, lättsam konversation.
Skrev till honom på nyårsafton och önskade gott nytt år. Han önskade detsamma. Mitt på nyårsdagen frågade han hur mitt "change of years" hade varit. Vi kom in på temat sällskapsspel och utan att jag förstod vad som hände var han jätteengagerad i chatten. Alltså verkligen! Han skrev långt och utförligt hur ett spel de spelat går till. Han verkade glad på skrivarrösten, liksom generad så där som man är när man är förälskad nästan. Han sa att han googlade upp om spelet fanns i Sverige men att det inte verkade så.
För en vecka sedan hade vi vår senaste konversation. Jag hörde av mig till honom och sa att min pappa färgat håret rött. Helt apropå ingenting. "Whaaat" var hans reaktion. Sedan ville han veta om det såg bra ut, vilken nyans det var och varför han gjort det.
"För att han gillar att stå ut ibland", svarade jag.
"Så det är därifrån du har ärvt det", skämtade han.
Han sk
Nils berättade att han skaffat glasögon och skickade en bild på sig själv med dem, utan att jag frågade om det. Han lät så glad på sitt sätt att skriva.
***
Ja, det var den historien i "korthet"! Nu undrar jag vad jag ska göra. Du ska veta, Liselott, att jag funderat MYCKET på vilken slags relation jag vill ha med honom. För ja, jag försöker komma fram till vad JAG vill och JAG behöver i allt det här. Om jag ens vill behålla honom i mitt liv och varför - för att fylla ett tomrum eller för att jag tycker om honom som person? Jag tror att svaret hamnar någonstans emellan. För ett tag sedan grät jag häftigt vid ett tillfälle för att jag kände av hela mitt hjärta att jag saknade HONOM, som människa, och inte de minnen vi delade. Det var faktiskt ovanligt för mig, för det är mycket sällan som jag saknar någon, oavsett hur mycket den betyder för mig. Det är bara sådan jag är. (däremot kan jag LÄNGTA efter någon väldigt mycket.) Men helt plötsligt kände jag mig alltså bara full av brännande saknad.
Jag vet att även om jag fick en massa nya kompisar skulle jag sakna att ha just honom i mitt liv. Trots hans jobbiga egenskaper som jag skrev om håller jag honom verkligen kär, för vi har haft så roligt ihop, skrattat så mycket, haft så mycket internskämt och äventyr och jag tycker om hans fina, hänsynsfulla sätt och eftertänksamhet. Språkbegåvningen. Jag känner mig så trygg med honom och kan vara helt mig själv. Vi slösade alltid med kroppskontakt, under hela förhållandet. Även när vi hade det jobbigt. Han ÄR verkligen en fin person, Nils, det säger alla som träffar honom. Mamma menar att vi kan ha exakt samma blick ibland.
Jag undrar varför han plötsligt blev så engagerad och verkade så ovanligt glad i chatten? För det gjorde han verkligen, det är jag dundersäker på. Ångrar han sitt beslut? Är det något annat i hans liv som gör honom glad och så svämmar han över av lycka på alla han pratar med, oavsett vem det är? Men varför skulle han annars vara så intresserad av min pappas hår, och skicka en bild på sig själv alldeles på eget initiativ? Eller skämta med mig på det sättet, det gör man väl bara med någon vars uppmärksamhet man vill vinna? Eller googla om spelet fanns i Sverige? Jag såg i bakgrunden på den där bilden att korsorden jag skickat hängde kvar på anslagstavlan, men å andra sidan ändrar han aldrig något i sitt rum ;) han har förresten inte tagit bort min mamma från Facebook och jag har kvar hans familjemedlemmar också.
Jag blev också glad av att skriva med honom så där nästan som vi alltid har gjort, genuint glad faktiskt. Jag sken som en sol, sa min mamma. Kände mig nästan salig. Och när jag pratar om honom med andra gör jag det med värme, märker jag. Fortfarande. Det känns på något sätt som att vi hör ihop, men hur vet jag inte riktigt.
Åh, jag vet inte hur jag ska behålla honom i mitt liv, för behålla honom vet jag att jag vill. Han betyder så mycket för mig. Samtidigt är han ju så svår att kommunicera med ibland. Tanken har slagit mig att han kanske är ganska känslomässigt omogen/outvecklad - han verkar liksom inte förstå förälskelsens stadier och flyr bara från sina negativa känslor jämt, vad de än handlar om. Han var ju heller inte villig att gå i terapi. Han vill inte ha barn heller, och trivs egentligen bäst med att resa ensam. Kanske är han lite av en ensamvarg. Men ja, trots allt är han bara tjugo, ett år yngre alltså, och han har aldrig haft ett förhållande innan han hade mig.
Men jag undrar: vad är din teori, Liselott, om varför han helt plötsligt blev så intresserad? Kan tillägga att han inte är den flörtiga typen, så han gjorde det definitivt inte för skojs skull. Sedan undrar jag vad jag ska göra med honom. Är det värt att försöka igen, eller ska jag bara låta det vara? Jag blir aldrig riktigt känslomässigt dragen till enskilda människor utan det är mer en stilla och varm känsla jag känner, oavsett om det gäller en nära vän eller ett förälskelseobjekt. Därför är det svårt att säga vad jag känner för honom nu. Är hans negativa sidor något jag kan stå ut med eller saknar jag något på allvar som han inte förmår erbjuda? Öppenheten?
Han verkar inte ens veta själv varför han gjorde slut, för han sa att jag inte hade gjort någonting. Lille gossen. Han är verkligen underbar, men var ska jag ställa honom? Vill inte mista honom, och han verkar ju inte vilja mista mig heller? Men varför? Varför vill HAN ha mig kvar?
Nu blev det mycket igen. Svara när du har tid, jag kan vänta. Ta andra frågor först, med mig är det ingen brådska. Jag är bara så tacksam över tålamodet du har med mig :) kram! L
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej L!
Nu, vännen, nu får du nog pris för den längsta frågan på Decibel ever :D <3 Men det är bara bra med långa frågor, risken för missförstånd blir ju så mycket mindre då! Vi orkar nog läsa! Däremot kanske jag inte skriver fullt så långt svar den här gången, men inte för att du inte skulle vara värt ett långt svar, utan mer för att det känns som att det här var ett kapitel i ditt liv, men som kanske inte behöver ha så många fotnoter med förklaringar och epiloger osv.
Se, jag förstår absolut att du har en massa frågetecken kvar, undrar varför det gick som det gick, funderar igen varför han reagerade så positivt nu senast, undrar ifall du borde försöka igen... Men de senare frågorna jag nämnde, så kanske jag ändå inte kan svara på - för vem annan än du kan veta vad du ska göra? - och de tidigare kanske du aldrig får svar på.
Det är såklart väldigt vanligt att man önskar få gamla frågetecken uträtade till utropstecken, försöka förstå varför det blev som det blev, försöka förstå sig på honom och fundera på alternativa versioner om man hade gjort annorlunda, alla what if:s. Det mesta som hänt oss vill vi förstå, men när det kommer till kärlek kan vi bli riktigt som besatta av att förstå det skedda. Det beror såklart då på att vi investerade så mycket känslor i relationen pch den var så stor och viktig under en tid, att det är klart att vi då efteråt frågar oss varför investeringen inte lyckades. What happened? Naturligtvis hänger det lite ihop med hurudana vi är som personligheter också, tex om vi överlag har en tendens att överanalysera allt och alla, men man kan gott säga att överlag är ingen annan typ av relation som kärleksrelationerna.
Kärlek kan förändra oss som människor väldigt mycket också, så på ett plan försöker vi ju samtidigt förstå oss på oss själva efter en break-up, förstå varför vi gjorde eller kände som vi gjorde. Och dessutom förstå vem vi är nu - speciellt som relationen säkert lämnar ett tomrum efter sig där vi igen är ensamma och ska anpassa oss till singellivet. Sedan behöver vi också smälta allt det relationen lärt oss, om kärleken och om livet och om att vara en halva i ett förhållande. Till det här kommer slutligen också sorgen över det man hade som man nu förlorat, det man kunde ha haft som man inte kommer att få och framförallt saknaden efter en människa som betytt mycket för en i ens liv. Sorg förändrar oss också, både tillfälligt, under sina olika skeden och på lång sikt.
Men alla frågor har inte ett svar när det kommer till kärlek. Det har det visserligen sällan när det kommer till människor och mellanmänskliga relationer, eftersom vi oftast faktiskt inte själva vet varför vi känner, gör, säger, resonerar eller reagerar som vi gör. Det finns nog inte en endaste människa som fullkomligt känner sig själv och förstår helt och hållet hur hen fungerar (fast det finns de som nog tror det om sig själva ;) ), det är inte ens möjligt! Så om vi inte kan förvänta oss att vi förstår allt vi själva gjorde och kände, hur ska vi då kunna berätta det för någon annan. Och hur ska den där andra på något vis kunna förstå det när vi försöker berätta - ännu mindre kunna lista ut det på egen hand genom egna analyser eller teorier? Sällan finns det dessutom något enkelt svar, eftersom vi är komplexa med många olika faktorer som påverkar oss, så svaren kan ibland ställa till mer problem än de löser genom att försöka förenkla eller bara ta fasta på vissa saker. En version är också när man lägger oresonligt stora mängder energi och tid på att försöka förstå sig på någon. Är det verkligen värt den tiden och energin? Vad ger det egentligen oss? Som nu; vad hoppas du kunna nå eller åstadkomma genom att analysera hans minsta beståndsdel?
Så kanske kommer det att gå så nu att du aldrig kommer att bli klok på den här killen och aldrig få något bra svar på varför han gjorde slut. Det är också en erfarenhet att lära sig av, att släppa frågetecknen fastän de inte rätade ut sig, att avskriva något fastän det inte känns helt utrett. Att få ett avslut betyder inte alltid just att allt är utrett, utan är mera en sinnesstämning och ett beslut man tar. Det kan också hända att fastän du skulle förstå dig på honom, så är det inget du kan göra något åt. Dels kan du ju tex inte göra en person mera mogen eller mindre ensamvarg eller ens något praktiskt som att påverka honom till att ta emot terapi, för man ska ju inte utgå från att man tänker förändra någon. Dels så kanske det bara är att acceptera att just kombon du + han inte var meningen att bli något mer än en romans i ungdomen.
Det är inte så att vi alltid måste passa perfekt ihop, nej långt ifrån, men alla föhållanden är liksom bara inte meningen att fortsätta. De har en början, en mitt och ett slut, oavsett hur bra eller dåligt de går, hur väl man passar ihop osv. Det sägs att vi har 5 allvarliga förhållanden i medeltal under ett vanligt västerländskt liv, vilket då skulle betyda att 4 av dem tar slut. Varför de tar slut, ja det kanske man alltså inte kan förstå, they just do. Ofta har man nog några förklaringar att komma med om någon frågar, som tex att avståndet var för långt, men egentligen vet man inte, eller kan inte förklara. Men här får man också påminna sig om att bara för att en kärlek tar slut, så är det inget fel med det. Man har inte misslyckats, man har inte gjort fel, man är inte oälskbar och kärlek är aldrig bortkastad bara för att den inte höll i längden. These things happen åt de allra flesta, utan att de ska behöva förklara sig.
Kanske kommer er historia att få en fortsättning. Vanligtvis brukar jag säga att då är det nog bäst att man reder ut varför det tog slut första gången, så att inte de problemen ska fortsätta in på den nya omgången. Men det är också lika viktigt att bara låta varandra vara de man är och inte försöka analysera minsta beståndsdel och hitta fel och förklaringar överallt. Om ni två väljer att fortsätta er relation, så kommer den högst troligen inte att se likadan ut igen. Skulle den fortsätta där den slutade, så är den ju dödsdömd, eftersom sådan den då var ändå ledde till att det tog slut. Så någon förändring måste till om ni ska fortsätta ha kontakt. Men exakt vad, det vet inte jag och det vet nog inte ni heller innan ni hittat den nya typen av relation. Kanske förblir ni vänner, kanske försöker ni på ett nytt sätt och lyckas bättre den gången. Eller så kanske ni håller kontakten ännu ett tag av den enkla anledningen att ni saknar varandra, även fast ni vet eller misstänker att det inte kommer att bli ni två för resten av livet. Då kanske det hela rinner ut i sanden en vacker dag, troligen för att era liv gått vidare och ni har nya människor att sätta er energi och tankar på.
Ledsen att jag inte kan ge dig några klarare svar än så här, jag förstår ju att du vill ha instruktioner och någon form av garanti. Men det är det som är både så spännande och så frustrerande med relationer, man vet inte hur de kommer att gå. Jag skulle också kunna gå in på en närgången gissningslek om vad han ville med att bli glad åt att du tog kontakt nu osv, men alla mina teorier är kanske inte lika trevliga att höra, som tex den att han bara blev lättad att du inte verkar så sur på honom att du sku dissa honom totalt. Alltså att han inte behöver ha dåligt samvete för att han sårade dig. Och bara han vet alltså vad han tänker, känner och vill - OM han nu vet det. Så mitt råd är att låta tiden gå nu och bara låta det som händer hända. Acceptera läget. Vänta - och komma ihåg att leva under tiden!
Stoooor kraaaaam, L.
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar