Täncker på självmord

Hej Citron!

Vet du, jag tror inte den människa existerar som inte någon gång under livet åtminstone för en sekund tänkt på självmord. För de allra flesta är det inte på allvar, det är mera en flyktig tanke eller nästan på skämt. Tyvärr finns det ju de som funderar allvarligt på självmord, pga tex depression, och så finns det de som verkligen genomför planen. Det är sorgligare än mina ord räcker till för att beskriva just nu. Men resten av oss kan också ha stunder i livet då vi önskar oss bort från någon viss situation eller ett besvärligt liv. Då handlar det sällan om att faktiskt dö, utan just om att starkt önska sig bort, antingen från ett fysiskt ställe, en relation, ett livsskede eller en viss händelse. Det är en avsevärd skillnad, och de allra flesta av oss inser nog den skillnaden.

Om man befinner sig i en situation som är jobbig, obehaglig, skrämmande, smärtsam, hotfull, krävande eller som på annat sätt är väldigt obekväm, så är det kanske lätt hänt att man tänker just på självmord idag. Se, det talas ju så mycket om det, i media, när det pratas om psykisk ohälsa, i TV-serier, låtar osv osv osv. Ännu för 10-20 år sedan var självmord nästan något skamligt, något de flesta inte gärna talade högt om. Men det har ändrat, säkert också för att det exempelvis är mera okej att tala om psykiska sjukdomar och mental ohälsa numera. Dessutom ser vi scener i olika filmer och TV-serier där skådespelare gör sådant som man i verkliga livet troligen skulle dö av, som tex att hoppa ut genom ett fönster för att undkomma the bad guys. Det ger vår hjärna idéer, även om förnuftets röst och självbehärskningen sekundsnappt talar förstånd med oss och sedan sker inget.

Det är också vanligt att ha en svag släng av tvångstankar, så de allra flesta har (enligt en massa vetenskapliga undersökningar) åtminstone någon gång "på skämt" eller för en sekund tänkt på hur det skulle vara att tex styra bilen mot en mötande långtradare. Men de tankarna är ytterst, ytterst sällan så starka att vi verkligen skulle göra slag i saken. De flesta av oss har en sund självbehärskning och en förnuftig inre röst.

Så att du tänker på självmord när du vill ut ur en jobbig situation är alltså ganska så normalt numera. Åtminstone är det definitivt inte något tecken på att det skulle vara något fel med dig eller att du är psykiskt sjuk på något vis.

Däremot kan ett sådant här problem visa på att man har dåligt med lösningar på jobbiga problem. Man kanske är lite konflikträdd och helt enkelt inte vet hur man ska klara av att bråka med någon, hur man ska lösa situationen? Eller så har man fått en sådan uppfostran där ingen egentligen riktigt lärt en HUR man bråkar på ett hälsosamt sätt. Tex att mamma alltid kommit och rett upp bråk med syskon eller kompisar, eller "lagt locket på". Tyvärr är det faktiskt rätt vanligt att föräldrar bara "tvingar" sina barn att säga förlåt och bli vänner igen, utan att försöka reda ut vad och varför det gick snett och utan att förklara hur människor brukar reagera och varför (känslor, tankar, motiv osv). Likadant kan det vara i dagis och skola, att det nog sätts stopp för bråk, men inget någonsin riktigt reds ut eller förklaras. Att inte veta hur man ska gräla för att lösa en situation på ett bra sätt kan göra en osäker, rädd, obehaglig till mods och göra så att man helst av allt bara skulle fly bort.

Så oroa dig inte, men nästa gång du bråkar eller krånglar med någon, så försök att fundera ut andra alternativ till hur du ska lösa situationen. Det är både mänskligt, normalt och till och med nyttigt att bråka ibland (allt kan inte vara frid och fröjd hela tiden och om man inte tar upp det som bubblar under ytan kan det växa sig riktigt stort och frätande). Men man kan bråka konstruktivt eller destruktivt, inriktat på lösningar eller inriktat på att skada, straffa, hämnas eller av elakhet. För att kunna bråka bra behöver man bland annat kunna sätta sig in i hur andra tänker och känner, se motiven bakom varför de reagerar som de gär. Det är inte det lättaste när man sjuder av ilska eller är djupt sårad, men hur ska man annars kunna förstå den andra och därmed orsaken till konflikten? Så fundera på det, och försök att hitta, prova eller lära dig nya sätt att lösa situationen på. Kan du exempelvis helt enkelt be om en paus så att du hinner fundera vad du egentligen känner, tänker och vill? Googla gärna runt på ord som konfliktlösning för att få mer exempel.

Lycka till, och minns att det inte är något fel på dig, vännen <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott