Tvångstankar

Hej på Dig!

Eftersom din fråga är kort, så jag svarar först på den och berättar sedan allmänt kring tvångstankar, med hopp om att du får några tips :)

Kuratorn ingår i skolhälsovården, så det går utmärkt att vända sig dit. Där kan ni diskutera er fram till fortsatta lösningar, ifall sådana behövs. Kuratorn kan t.ex. ge dig en remiss vidare till en psykolog i så fall. Men steg ett är absolut att kontakta kuratorn för besök. Jättefint att du söker stöd, därför finns de ju där!

Nu lite om tvångstankar och tvångssyndrom:

Alla kan vi få tvångsmässiga tankar och beteenden ibland, som att oavbrutet spela upp samma låt i huvudet eller kontrollera att vattenkranen verkligen är avstängd. Det är först då det påverkar vardagen och försvårar tillvaron som vi bör reagera.

Tvångstankar föder tvångsbeteenden, som tillfälligt lindrar ångesten, och på så vis förknippas handlingen med lindring -> beteendet förstärks. I praktiken betyder detta att den tillfälliga lättnad som uppkommer vid t.ex. det ständiga tittandet runt sig, gör att man får fortsatt behov att upprepa beteendet. Realistiskt vet vi att det är extremt osannolikt att sväva i livsfara i de situationer där fantasin spökar. Däremot finns känslan där hur osann den än är. Den är inte lätt att rå på, men den går att förändra!

Obsession Compulsive Disorder, alltså tvångssyndrom, förekommer hos ungefär 2% av befolkningen och tar sig ofta uttryck i irrelevant rädsla, föreställda skräckscenarier ”Tänk om …”, behov av att kontrollera spisen upprepade gånger, känslomässigt tvång att t.ex. tvätta händerna om och om igen, knacka ett par gånger på bordet innan man sätter sig ned eller att blinka vid varje telefonstolpe och liknande. En extrem och överdriven rädsla för att dö är mycket vanligt vid tvångssyndrom, som t.ex. ”Något fruktansvärt händer om jag inte blinkar vid varje telefonstolpe”.

Vanligen har också en person med tvångstankar ett större behov än normalt att hålla strikt ordning och stör sig om exempelvis tavlorna inte hänger i rak linje. Det finns också ett allmänt ångestsyndrom (generaliserat ångestsyndrom, General Anxiety Disorder – GAD), som ger upphov i ogrundad, näst intill konstant rädsla för alltmöjligt, bland annat döden – Och det är fullt möjligt att ha inslag av även detta vid OCD. Det gäller ändå att vara väldigt försiktig med att lägga någon stämpel på dessa problem utan grundligare undersökning. En psykiater kan göra en rättmätig diagnos med beaktande av kriterier och behov. I flertalet fall är sanningen inte svartvit och fast det finns en hel del som stämmer in behöver det inte nödvändigtvis vara fråga om en psykisk störning som orsakar ett särskilt beteende. Däremot brukar det oftast vara skönt att få en förklaring till sina upplevelser.

Avspänningsövningar är värda ett försök, då de kan lindra oron. Likaså har många upplevt sig få ut mycket av mindfulness. Närvaro i stunden och avslappning lugnar kroppen. Tvångstankar behandlas vanligen med terapi, däribland kognitiv beteendeterapi, KBT. Jag rekommenderar varmt boken ”Fri från oro, ångest och fobier” av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, som kommer med massor av nyttiga självhjälpstips, som kan vara ett stöd vid sidan om en eventuell psykolog.

Vid en rädsla för en speciell sak/situation är ett vanligt sätt att försiktigt, under trygga omständigheter närma sig riktiga saken/situationen som sätter dig i skräck, alternativt simulera den så kallade triggern av farokänslan. Vi människor är inbitna vanedjur – Har vi en gång lärt oss (jajamen, de flesta rädslorna är inlärda, med undantag av instinktiv rädsla för höga ljud och fria fall) att något är farligt så kommer vår hjärna envist att hålla fast vid den tron, oberoende realistisk sanningshalt. Du kan i enlighet med det här prova en tankelek som går ut på att du i en trygg situation konfronterar rädslan och tänker tanken till slut. Fundera över frågor som ”Vad är det värsta som skulle kunna hända om si eller så hände? Vad skapar det egentliga obehaget? Ibland kan just det att vi möter rädslan med logiska argument under trygga omständigheter lindra det värsta av obehaget. Det kan t.ex. vara att utsätta sig för just det man är rädd för med en trygg person bredvid. Här ska man förstås inte börja med att utsätta sig för risker, utan normala situationer, som i sig inte är farliga, som t.ex. ett föredrag :)

Stort lycka till,
Annica Wahrman