Jag är en tjej på 15 år. Jag har ett problem. Jag är väldigt osäker på mig själv och jag har haft svårt att umgås bland folk i snart 2 år nu. För mig är det väldigt jobbigt att prata med andra, även med mina gamla kompisar. Jag har övat väldigt mycket på detta och det har blivit lite bättre än vad det var från början, men nu har det stått still i 1 år ungefär.Jag tycker även det är jobbigt när folk tittar på mig. Jag slutade att umgås med folk efter det men nu har jag börjat träffa lite vänner igen. Men det blir bara inte bättre än såhär. Det är ofta en kraftansträngning för mig att träffa dem. Jag har också velat börja spela fotboll i en klubb, jag testade ett par gånger men det var för jobbigt att vistas med folk jag inte kände även om jag tyckte alla verkade schyssta. Jag kunde ha ångest hela dagen före för att jag skulle träna dagen därpå, så jag orkade inte längre. Dessutom är jag så osäker att det går jättedåligt fotbollsmässigt, fast jag vet att jag verkligen kan om jag inte hade mått såhär. Mitt problem förstör allså massor för mig. Jag vill ge fotbollen ännu ett nytt försök men jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag har en konstig känsla inombords när folk pratar med mig som jag inte kan förklara. Jag kan prata med folk men det är väldigt jobbigt och jag kommer oftast inte på nåt att säga. Jag brukar skämmas när nån pratar med mig, liksom att jag nästan ber om ursäkt för att folk tar sig tid att prata med mig. Det är allra jobbigast att prata med jämnåriga tjejer. Då skäms jag extra mycket. Jag har på senare tid försökt komma på vad det är som gör det jobbigt. Jag har också börjat fundera mycket på min sexuella läggning och jag känner mig mestadels homosexuell, men jag är inte säker. Jag har en längre tid trott att jag är bi men just nu dras jag inte till killar. Jag är väldigt kräsen även med tjejer. Det känns som att jag inte attraheras av vilka tjejer som helst, utan lite mer "grabbiga" tjejer. Förr var jag intresserad av killar men nu känner jag ofta sån avsky för dem och tycker att det känns äckligt på samma sätt som en hetero kan tycka det är med homosexualitet. Fast jag menar inte att jag fullständigt hatar killar, men just sexuellt kanske. Jag undrar om detta kan vara en anledning till att jag tycker att det är extra svårt att prata med tjejer, för att jag är rädd att attraheras av dem? Jag kanske rent av omedvetet gör det, och att det är därför jag skäms. Kan det vara så? Jag är väldigt stolt över min läggning, och kan ibland nästan vara rädd för att bli hetero, för jag vill inte vara det. Men jag vill ändå inte berätta detta för nån än, åtminstone inte för mina föräldrar. Jag vill verkligen inte behöva känna att det är svårt att prata med nån, så jag vill få hjälp. Jag har pratat med många kuratorer om mitt problem att prata med folk och nu pratar jag med en kurator en gång i veckan. Fast jag har aldrig berättat om min läggning och hur jag tänker kring detta. Jag vill inte göra det om jag inte tror att det behövs. Så vad ska jag göra, och kan mina tankar om detta stämma?
anonym
Hej!
Vår nya expert Anne, som är uppsökande ungdomsarbetare, ska svara på din fråga! Vänta lite, så kommer hennes svar!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Hej och tack för din fråga!
För det första vill jag säga att dina tankar stämmer absolut om detta. Det finns inga "rätt eller fel" tankar och funderingar, utan man vet nog bäst själv om hur det är i sitt liv och hur det känns.
Jag tror att det kan vara väldigt vanligt i din ålder att känna att det är jobbigt att umgås med jämnåriga. Alla känner sig säkert obekväm i vissa sällskap och tycker inte att man kanske har något vettigt att säga eller att kommentera. Men jag är säker på att du är en toppen tjej som man gärna vill umgås och prata med! Varför skulle inte du ha något att bidra med som alla andra? Det ÄR också helt okej att vara tyst ibland och inte säga så mycket. Vi är alla olika och man skall inte behöva känna att man skall behöva vara på ett visst sätt. Man är som man är och många tycker om just Dig för det.
Du skriver att du tycker att det blivit bättre angående att prata och umgås med vänner, men att det "stått stilla" nu ett tag. Jag kan tänka mig att det blir väldigt jobbigt för dig om du känner ångest redan dagen innan. Jag hoppas att du testar på fotbollen igen om det är något du tycker om. En hobby höjer ofta ens självkänsla och det kan vara ett bra sätt att umgås om det känns nervöst att prata hela tiden med kompisarna, eftersom man måste koncentrera sig på spelet då. Har du pratat om detta med din kurator? Jag skulle rekommendera att du gjorde det. I skolan finns också säkert skolhälsovårdare eller skolpsykolog som du kunde vända dig till. Om ångesten bli outhärdlig och det börjar begränsa dig mycket i vardagen, skall du nog genast ta kontakt med någon av de nämnda, alltså hälsovårdare/kurator/psykolog. Vet mamma eller pappa hur du känner angående detta och kan dom stöda dig tror du?
Det är en ny situation kan jag tänka mig att umgås med tjejkompisarna nu, jämfört med tidigare, i och med din känsla av att vara homosexuell. Jag tycker ändå att du inte skall behöva grubbla på det varje gång du umgås med dom, för jag antar att du fortfarande känner dig som "endast" kompis med de flesta, som tidigare. Angående din sexuella läggning, så är det inget du behöver berätta för någon om du inte vill just nu, som du skriver. Det är din privata ensak och allt har sin tid, inget är definitivt att man är homo- eller bisexuell, det kan ta sin tid att komma fram till detta och vara säker på vem man tycker om. Speciellt i tonåren är det nog rätt vanligt att man är osäker kring sin sexualitet, men det klarnar nog förr eller senare. Du bestämmer själv när/om/åt vem du vill berätta detta. Du kommer nog själv att komma fram till detta så småningom, så ta ingen stress. Känns det som att det blir någonting jobbigt att gå och bära på själv, så skall du såklart berätta åt någon om det känns bäst att få dela med sig av de tankarna. Det brukar lätta inombords att berätta om det känns jobbigt att bära på sådant själv.
Här är "jäntelagen", viktiga saker att komma ihåg och som man kan påminna sig om i vardagen : )
1. Du ska tro att du är något.
2. Du ska tro att du är lika god som alla andra och att alla andra är lika goda som du.
3. Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
4. Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.
5. Ibland vet du mer än andra.
6. Du är inte förmer än andra, men du är enastående, unik, som alla andra.
7. Du duger till mycket.
8. Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.
9. Du ska tro att många bryr sig om dig.
10. Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
Önskar dig lycka till!
Kram/ Anne
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar