Jag tycker jag ser fet ut, jag tycker jag är hemsk, jag tror folk omkring mig äcklas av att vara i min närhet. Jag håller in och spänner magen hela dagarna, även när jag är ensam, jag har gjort det i 6 år nu och det är normalt för mig. I skolan skulle vi skriva om oss själva i en tredje person hur vi ser oss själva, utifrån, innifrån, omkring oss. Jag fick panik bara att tänka på det, jag började kallsvettas, fick ingen luft i mig och hela rummet började snurra. Jag gick ut tur klassrummet för att ingen skulle märka hur jag reagerade, jag stod där utanför några minuter o fick knappt någon luft i mig och höll på att svimma. Jag fösrökte lugna ner mig och gick in tillbaka. Läraren trodde jag höll på bli sjuk. Jag skakade bort det och satte ett leende på läpparna. Men sen var såg jag på pulpeten framför mig den tomma sidan och pennan bredvid och jag fick tungt att andas igen. Det blev inte bättre av att en av flickorna i klassen satt och tittade på mig.
Jag får alltid panik eller ångest på en gång om jag ser någon viska och titta på mig, om någon jag känner bara går förbi mig, om någon jag inte känner ser på mig och ler.
Är det mig de tittar på? Varför tittar de på mig? Gillar de inte vad jag har på mig? Varför valde jag dehär kläderna i morse? Det är säkert mitt hår! Jag kunde ha haft det annorlunda! Ser jag fet ut i denhär outfiten? Varför åt jag morgonmål? Jag skulle ha klarat mig utan! Sluta äta jag behöver ingen mat, jag blir smal utan mat! Vad gör jag här? Ingen gillar mig! Gå härifrån och kom aldrig tillbaka!
Sådana tankar går i mitt huvud! Det kan inte vara normalt, eller?
För mig är det helt normalt, jag har vant mig med tankarna. Jag har vant mig med att hålla magen inne 24 timmar om dygnet. Jag har vant mig vid tanken att jag aldrig räcker till.
Om någon av mina vänner tittar konstigt på mig eller säger något skämt, hakar jag upp mig på det och börjar fundera om det verkligen var ett skämt, menade de vad de sa? Varför tittade hon sådär på mig? Hon vill att jag ska gå härifrån! Säg inget, du gör bara saken värre! Ingen vill höra din åsikt så håll käft!
Jag kan inte ens lita på att mina vänner vill ha mig i närheten.
Jag hatar att prata med psykologer, koratorer eller hälsovårdare. Jag vill bara prata med mina vänner, ingen annan. Men en av mina kamrater tycker att jag borde prata med någon. Det skulle kanske vara det bästa men jag vill inte, jag vill inte medje att jag behöver hjälp, jag vill inte att någon ska se mig som mentalt sjuk eller galen.
Jag vet att jag har en ätstörning och jag fösöker att komma över den, men mina tankar vill jag inte erkänna att utgör ett problem, de bara finns där. Vilken tånoring som helst tänker ju såhär, så det är väl inget speciellt med att jag tänker såhär, eller?
Är jag galen?
Hej, kära du, du är INTE galen, men du skulle behöva lite extra hjälp nu just i livet.
Vi har en alldeles ljuvligt underbar expert som är samtalsterapeut, Susanna Hemming, jag har skickat din fråga vidare till henne och sätter in svaret så fort jag får det här under.
Finns det ingen i skolan som du ändå känner förtorende för, skolhälsovårdaren, kuratorn eller någon lärare? Det kan ibland vara bra att få tala F2F också. Jag förstår att det är svårt att prata med en förälder, men finns det ingen annan vuxen i din närhet, nån kompis mamma, en ungdomsledare eller liknande som du kanske kunde försöka prata med? Om det känns helt hopplöst, så hittar du flera samtalsjourer på vår Hjälp och stöd sida: http://www.decibel.fi/swe/Har_kan_du_fa_mera_hjalp.760.html
bland annat Mannerheims barnskyddsförbund och Kyrkans samtaltjänst tar emot samtal varje kväll, dit kan man ringa anonymt och få hjälp och stöd om man känner att det kanske skulle hjälpa att tala med någon.
Man ska inte skämmas för om man behöver hjälp någon gång i livet, det behöver vi alla.
Man är inte mentalt störd, eller utom all hjälp för att man ibland behöver få prata med någon om sina problem och funderingar. Men det krävs styrka för att kunna medge det. Man måste för att kunna vända och gå mot något bättre.
Det samma gäller nästan vad som helst för probelm, en alkoholist kan inte komma vidare förrän han/hon har accepterat att nu behöver jag hjälp. En som är deprimerad och har fastnat i dåliga tankar, som inte lyfter utan drar ner en behöver hjälp för att kunna komma vidare.
Om du inte vill gå till någon och prata ska du åtminstone ringa till någon av samtals jouren som vi har på hjälp och stöd.
Jag sänder dig all styrka och ork att komma vidare,
kramar från ungdomsinformatören Sanna
Det blir jätte långt det här, för här kommer nu expertens svar:
Finaste du,
Ibland känns det som om livet målar in oss i ett hörn. Vi kan fastna i tankar eller känslor eller beteenden som gör oss mer illa än gott. Då gäller det att på något sätt kunna bryta cirkeln och hitta en väg ut ur hörnet. Du skriver att du har tankar om dig själv som du haft många år och som gnager på dig...och viktigt att veta just nu är att allt det som snurrar i ditt huvud är "bara" tankar. Det är inga sanningar. Du ÄR verkligen INTE allt det du tänker. Du är du, värdefull, underbar, fin - precis som du är. Men tankarna kan ha stor kraft över oss och till slut kan vi börja tro att de är sanningar. När vi tänkt något tillräckligt många gånger börjar vi till sist tro på det. Och då börjar vi också leva med det. Då kan tankarna ge oss panik och ångest. Då börjar vi anpassa oss efter vad vi tänker om oss själva, börjar tro att andra tänker likadant. Men så är det aldrig. Människor runtom oss vill oss väl, speciellt våra föräldrar, våra vänner men också personal på skolan t.ex..
Att be om hjälp när man trasslat in sig i sig själv är ingen svaghet, inget tecken på att man håller på att bli sjuk eller galen. Det är ett tecken på styrka. Det är inte meningen att vi ska klara allt själva här i livet utan vi ska be om hjälp då vi känner att vi inte orkar/kan själva längre. Det är att ta hand om sig själv, inte att ge upp!
Kanske kan du fråga en vän om hon vill följa med dig och ta den första kontakten till någon vuxen. Börja t.ex. med att prata med någon vuxen på din skola, någon du tycker känns trygg och pålitlig. Dom kan sedan hjälpa dig vidare till rätt person att prata med. Det finns jättebra hjälp att få när det gäller att hantera sina tankar och känslor och det är en investering i din egen framtid att göra det nu. Du är tuff som handskats med allt detta själv under så lång tid men det skulle säkert vara skönt få en paus från alla dessa tankar och få tänka på annat, fokusera på annat. Livet består ju av så många olika saker och situationer; både dom dåliga, mindre bra tiderna men också av dom härliga stunderna då det kan kännas gott att leva! Så var tuff också i att söka hjälp - fast det inte känns så lätt. Ta ett första steg redan idag, tänk på att du är den viktigaste personen i ditt liv! Nu och för alltid!
Allt gott och många varma kramar!
H.Susanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar