Vet att de som känner mig vet direkt vem jag är, men bryr mig inte riktigt längre.
Min familj har det grymt jobbigt nu. Jag och min bror sitter i rullstol med benskörhet, min pappa har samma sjukdom + Alzheimers och p.g.a detta har han flyttat till ett ålderdomshem. Där har han också fått epilepsi, han har haft anfall som gjort att han brutit rygg, bäckenben och bröstkorgen. Bara det att han inte kommer hem någonsin igen är så jobbigt, så varför ska han plågas med epilepsi-anfall och benbrott?! Vi mår ju inte bra av att veta allt detta heller!
På tal om sjukdomar så lider jag av panikångest + djup depression och sköldkörtelsjukdom, med medicin för båda två. Min bror har diabetes typ 1, han har insulinpump. Min mamma har haft blodproppar i benen, och hon har diabetes typ 2 med insulinpiller och förstås såna där blodförtunningsmedel för blodpropparna.
Till råga på allt har vi STORA ekonomiska problem, vi har nästan blivit tvingade att flytta från vår släktgård som gått genom 5-6 generationer. Vi lever på 100/vecka, och vi skulle aldrig överleva om inte jag och min bror hade handikapp och rätt till ekonomiskt stöd, eftersom vi får lite mer än 100 nu p.g.a våra bidrag..
Hela situationen är så jobbig, vi har haft flera dödsfall inom släkten, dessa inom några år. Det finns nog ett par andra saker också, men jag orkar inte lägga dem i ord.
Jag känner mig nästan likgiltig när något nytt inträffar, för jag orkar bara inte med något mer. T.ex har jag, p.g.a min sjukdom, en basilar invagination i nacken (= min ryggrad petar mig nästan i hjärnan) och en operation kan vara livsfarlig p.g.a vissa omständigheter. Ibland känns det nästan skönt att kunna dö på operationsbordet om jag måste opereras; bara slippa allt och kunna sluta bry sig om alla och få leva i någon annan värld som en ny människa och glömma all jävla skit bakom sig, ursäkta svordomarna.
Till alla er som har det jobbigt; jag vet, allt är så himla tungt och du vill bara ge upp. Sätta en kniv mot handleden och dra tills livet sipprar ut genom dina ådror. Men jag vet att efter en vecka, ett par månader, några år, så kommer allt att bli SÅ mycket bättre, och du får en chans att ta ett djupt andetag och känna att allt är inte så hemskt, ändå. Du kommer att ha ett jobb, du kanske bor ensam eller med en partner, du kan titta framåt och försiktigt bearbeta allt du gått igenom.
Livet är härligt, de små ljusglimtarna du upplever blir snart din egen stjärnhimmel som du alltid kan titta upp på och minnas allt som är bra.
Och vet du, utan allt det mörka, svarta du har på din himmel, så skulle inte dina små stjärnor lysa så klart som de gör nu.
Styrkekramar till de som har det svårt, jag vet hur det är.
Hej vännen!
Det är med tårarna i ögonen som vi läser din fråga. Äsch att du måste ha det så tungt, men samtidigt är det fantastiskt att du ändå verkar kunna se ljusglimtar i tillvaron. Du till och med orkar uppmuntra andra som har det tungt! Det är en otrooooligt fin egenskap och visar på en otroligt stor själslig styrka! Vilken fantastisk människa du är!!!
Kanske är det så här i livet som det påstås, att livet aldrig ger en mer än man klarar av. Och eftersom du klarar av så här otroligt många svårigheter, problem och sjukdomar, så måste du vara gjord av ett extra starkt virke mentalt. Som en enbuske som livet kan böja hur långt som helst - och den går ändå inte av, utan böjer sig bara tillbaka. Och den tål torka och kyla och bitande vindar och blir bara starkare och segare för varje prövning. Och precis som enbusken som verkar du klara av att suga i dig solstrålarna - och vet att efter regn kommer alltid sol.
Det är otroligt viktigt att fånga alla ljusglimtar och låta dem lysa upp stjärnhimlen, precis som du skriver - men det är inte många som fattat det! Folk tar i allmähet så väldigt mycket för givet. Så många tycker att det är alldeles för självklart att de ska vara friska, få intressanta jobb, hitta kärleken osv. Vi hoppas att det är MÅNGA av Decibels läsare som läser din fråga, så att de ska få en smula perspektiv på sina egna liv, åtminstone för en liten stund. Klart att det största problemet en människa har alltid är det största problemet för just den människan just då, men visst kan livet verka väldigt orättvist ibland. Det är också självklart att alla som har det tungt nu som då har lust att ge upp, bara för att slippa problemen. Men de flesta vet nog ändå att det inte är någon lösning på något att bara ge upp, och att det nog ljusnar fastän det känns mörkt.
Men ingen människa är någon supermänniska och ingen orkar med hur mycket som helst hur länge som helst, så det är självklart att du måste få stöd, tröst, råd och uppmuntran också. Det finns garanterat människor runt dig som du kan få hjälp av, prata med och dela bördorna med. Kanske andra i liknande situation som du, kanske professionella stödpersoner, kanske andra släktingar? "Änglar" finns i varje människas liv, det gäller bara att få upp ögonen för dem och ta emot deras kärlek. Det kan lika gärna vara en favoritlärare, en kompis morsa, en diakon, en äldre granne... You never know.
Sedan är du självfallet också inne på rätt spår när du ser ljusglimtarna som din egen stjärnhimmel! Vårda det du tycker om att göra, trivs med, uppskattar och tycker att är givande. Pröva på nya fritidssysselsättningar eller pyssel - allt från scrapbooking till att sjunga i kör - och far ut på upplevelse-grejer, som konserter, kurser, resor osv. Det mesta brukar nog gå att fixa fastän det ser svårt ut vid första ögonkastet, tex ekonomiskt eller transportmässigt. Det går ändå oftast att fixa bara man är kreativ och exempelvis ansöker från olika ställen om stipendier, resebidrag eller liknande. Planera gärna en upplevelse eller resa - att ha något att se fram emot och planera kan vara en stark drivkraft som ger både ork och livsgnista! Gör det gärna tillsammans med "likasinnade", så får du förhoppningsvis mera livsenergi av nya vänner med gemensamma intressen.
Du är en stjärna på vår lilla Decibel-himmel, en fråga som vi alltid kommer att minnas speciellt! Otroligt många styrkekramar till dig, vännen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
1 Kommentarer
deltar i sårgen 12/04/2016 9:29pm (9 år sen)
Deltar i sårgen. Jag började gråta när jag läste din fråga/berättelse. Jag som tfar tänkt för mig själv att jag har det värst men det finns såna som har värre. Styrke kramar till dig och din familj
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar