Generationsväxling

Hejsan!

Tack för din fråga. Jag kan förstå att du har tudelade känslor kring det hela.

Jag kommer själv från en jordbrukarfamilj där gården gått i arv i några generationer. Som tur är för mig så ville min ena bror ta över den, så det kändes lättande att inte själv behöva fundera så mycket på det där, eftersom jag själv nog inte är ”gjord” för den typen av uppgift utan ville göra andra saker i livet. Samtidigt är jag glad att den trygga gård jag växte upp vid som barn kommer finnas kvar på ett sätt som gör att jag kan fortsätta besöka den, för precis som du säger att du upplever också så är den ju en del av en. Man har jobbat där tillsammans med sina föräldrar en hel del och spenderat mycket tid med diverse uppgifter.

Mitt största råd till dig är att du borde få ”smaka på” att leva ditt eget liv först. Det låter som att du är rätt osäker på om du vill ta över, och att det finns många nackdelar med det. Men du är väldigt ung nu, och borde inte ”tvingas” ta något så stort beslut. Om du känner att dina föräldrar pressar dig så säg att du inte vill ta några såna beslut så här ung, utan du vill utbilda dig först. Jag vet ju förstås inte hur nära pensionsåldern dina föräldrar är, men kanske du kan säga att du inte vill ta något beslut förrän om kanske 5 år? Det är helt rimligt tycker jag, för du kan ändå inte ta över i den ålder du är nu. Under den tiden rekommenderar jag att du funderar på vad det annat finns som du skulle vilja göra, om du riiiiktigt bara utgår från dig själv och dina intressen! Du kan studera och utbilda dig till det för att se om det är nåt för dig. Dina föräldrar kan ju inte neka dig din utbildning. Oavsett om du tar över eller inte så är en utbildning alltid bra, och det är också bra att flytta hemifrån och prova bo själv en period innan man bestämmer nåt. Få lite distans. Kanske resa lite..?
Sen kan det gå på två sätt – antingen märker du under de kommande åren att hmm, det där att ta över farmen kanske inte är en så dum idé i alla fall, att du saknar att vara hemma och jobba efter att ha gjort lite annat emellan. Eller så glider du bara längre och längre ifrån den tanken och märker att nepp, jag är menad för andra saker i livet. Och det är precis lika okej. Men du behöver tid, du ska inte behöva känna en press att bestämma nåt i den ålder du är nu. Du behöver hinna ”se lite annat” vad som finns i livet innan du besluter dig, och det ska ingen annan få neka dig.

Sen tycker jag också att du ska försöka vara ärlig med dina föräldrar om att du har tudelade känslor om saken, så att de hinner förstå och vänja sig vid att det inte är en självklarhet att du ska ta över. Det kan hända att de blir besvikna till en början, om de redan har målat upp för sig själva hur allt ska bli och se ut. Men med tiden kommer de antagligen att vänja sig mer och mer med tanken, och jag tror ju inte att de vill att du ska gå runt och fundera en massa och må dåligt över saken. Du är ju ändå deras barn och jag tror nog att de vill ditt bästa. Det kan bara hända att ni har lite olika syn på vad som är ditt bästa. Men det låter inte nyttigt för dig just nu att gå runt och tänka på de här sakerna själv.
Om du inte känner att du just nu vågar prata med dina föräldrar om saken, så kanske det finns någon annan vuxen/äldre person som du kan prata med för att få bolla tankar med nån och få lite perspektiv? Du kan också chatta anonymt på Ärligt Talat-chatten.

I huvudsak – det är DITT LIV. Och du har all rätt att själv bestämma över vad du vill eller inte vill göra med det. Visst är familj och släkt viktiga, men sist och slutligen är det bara du som ska leva ditt liv. Du säger att du är rädd för att ”svika” alla, men du föddes till din egen individ. Vi är vem vi är. Och den sista du ska svika är dig själv och dina drömmar.

Kram, Kix