
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej!
Tack för en bra fråga. Jag förstår att det känns jobbigt för dig att du just nu inte gillar en människa som ändå är så nära som din mamma. Har det alltid varit så, eller är detta något som börjat nyligen? Sånt här kan gå i perioder. Ibland behöver man lite andrum och mera distans även i de närmsta relationerna såsom med familjen. Men oftast kan man hitta tillbaka till varandra sen när tiden är rätt och man är redo.
I tonåren är det väldigt vanligt att ens föräldrar, eller ena föräldern, börjar gå en på nerverna mycket mer än tidigare. Det är du inte ensam om. Du håller på att växa upp från att ha varit ett litet barn som dina föräldrar behöver ta hand om, till att bli en mera självständig individ. Den här processen kan ibland vara svår för de vuxna att förstå och hantera, eftersom de känner dig bara som ett barn.
Exempel: Din mamma har kramat dig är du varit liten, och tycker om känslan av närhet och kontakt med dig som det ger henne. Nu när du är äldre och börjar sätta gränser för dig själv och vad du vill (vilket är helt som det ska, du ska inte behöva ha fysisk kontakt om du inte vill det!) så kanske hon har svårt att hantera det för att hon inte vet hur hon annars ska visa kärlek och få närhet/kontakt med dig. Kanske blir hon rädd för att hon känner att du håller på att glida ifrån henne (vilket är normalt i tonåren när man växer upp).
Det kan ta ett tag att hitta nya sätt att kommunicera som känns bra för båda, nu när du växer upp och slutar vara det lilla barn som dina föräldrar är vana vid att du är. Det är helt naturligt och vanligt, även om det kan vara en jobbig tid för båda.
Förslag: finns det något annat som du och din mamma kunde göra istället, när hon vill krama dig? Någon grej som skulle vara er egen, och koppla er till varandra? Exempelvis ett speciellt sorts handslag med olika rörelser, ifall du är bekväm med den nivån av fysisk kontakt.
Ibland krockar folks personkemi och temperament också. Det låter som att din mamma kanske har ett lite hetare temperament än din pappa? Jag baserar detta på att det låter som att hon snabbare och lättare visar exempelvis ilska och sorg. Hurudant är ditt temperament, är du mera lugn eller har du starka och snabba känslor? Om två personers temperament är för lika eller för olika så kan det ibland krocka, men man kan lära sig förstå varandra och komma överens ändå, när man börjar förstå bättre varför den andra reagerar som den gör.
Exempel: när din mamma såg dina ärr på armen så reagerade hon med ilska och sorg – men det är troligen för att hon själv blev rädd och orolig, eftersom hon bryr sig om dig och hur du mår. Ofta när folk blir rädda så kommer det ut som ilska eller sorg. Men du kände antagligen inte då i den stunden att hon reagerade så för att hon bryr sig om dig, utan du kände bara att hon var arg på dig eftersom det var det hon visade utåt.
Jag undrar om du skulle vara bekväm med att diskutera det här med din mamma? Hur ni kan göra er relation bättre? Du kan berätta exempelvis hur du kände när hon började ropa åt dig när hon såg ärren på din arm. Du kan säga att det inte känns bra för dig när hon ropar, att du förstår att hon antagligen blev orolig, men om hon kunde försöka uttrycka det på något annat sätt, exempelvis fråga hur du mår. Hon har kanske inte tänkt på hur det känns för dig när hon ropar. Om du väljer att tala om det här med din mamma så försök göra det en sån gång som ni båda är lugna, alltså inte när ni redan bråkar om nåt.
Du behöver inte känna dig dålig för att du just nu inte gillar din mamma så mycket, du kan ju liksom inte så mycket åt vad du gillar och inte. Det är dessutom normalt i din ålder. Om det här är något som du mår dåligt av så kan du också gå och prata med exempelvis kuratorn på din skola om det, eller ta stöd i en annan familjemedlem.
Ge det tid, det är vanligt att relationen blir bättre igen senare. Hon kommer alltid att fortsätta vara din mamma, oavsett!
Lycka till!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar