Jag håller på att gå sönder

Hej kära kära du Vi har skickat vidare din fråga till en av våra ljuvliga underbara experter, som kan ge dig verktyg till att klara av detta. Jag återkommer så fort jag får hennes svar.

Kramar ungdomsinformatören Sanna

Här kommer nu ett jätte fint och stöttande svar åt dig:
Hej E,

Vad fint att du tycker så mycket om din storebror och att du har din pojkvän som du kan prata med:)

Vår familj och våra syskon är ju de närmaste relationerna vi har och dom är värdefulla för oss och påverkar vårt mående väldigt mycket. Du skriver att du känner dig ensam och deprimerad nu när alla dina syskon flyttat hemifrån och du är kvar med mamma och pappa. Man pratar mycket om hur tufft det kan vara för föräldrar när barnen flyttar ut men jag tror att vi glömmer att prata om hur tufft det kan vara också för den i syskonskaran som blir kvar hemma när de andra flyttar ut. Dom som flyttar är ju på väg ut i livet och har fullt upp med att bli självständiga, studera, jobba, så småningom få egna partners och egna familjer. Dom har fokus "utåt" och "framåt" och då känns det nog ensamt, kanske nästan som att bli övergiven, om känslan blir att inte ha någon plats i deras "nya" liv.

När man som barn växer upp tillsammans i en familj så får var och en sin roll i syskonskaran/familjen och speciellt när vi sedan börjar bli vuxna kan vi ofta behöva omvärdera dessa roller. Man brukar säga att dom äldsta i syskonskaran ofta får ta mycket ansvar och vara duktiga. Mellansyskon brukar uppleva att de på något sätt blir osynliga, eller hamnar i kläm mellan de äldre och yngre syskonen. Och dom yngsta av syskonen kan ofta uppleva att dom blir behandlade som små barn hela livet, fast dom blir vuxna. Det som händer sedan när vi växer upp är att vi kanske vill ompröva våra roller och relationer till våra föräldrar och syskon - man vill kanske inte längre ha kvar rollen som "den duktiga", "den hjälplösa" eller vilken roll man nu fått i familjen. Ibland kan det ta lång tid att hitta nya sätt att vara med varandra, ibland kan det gå snabbt. Många syskon säger att de "hittade" varandra först när de själva blev vuxna, andra kan ha mycket nära relationer till sina syskon redan från början, kanske speciellt om man är nära varandra i ålder.

Det som jag tror är viktigt är att vi hela tiden försöker att hitta sätt att kommunicera med varandra, att prata med varandra - fast det kanske känns både svårt och konstigt och ovant när det känns som att man växer ifrån varandra och tappar kontakten till varandra. Jättefint är det att du har din pojkvän att prata med. Och om du inte vill prata med dina föräldrar kanske du kan vända dig till kuratorn på din skola? Ibland kan det vara jätteskönt att få prata saker som gäller ens familj med någon helt utomstående, som inte själva är en del av familjen. En utomstående kan se med nya ögon på problemet och kanske ge bra tips på hur man kan gå vidare. Och kanske finns det något du brukade prata med din bror om när han bodde hemma, något ni har gemensamt, något ni båda tycker om - som du kunde prata med honom om nu också, kanske via telefon eller sms?

Att prata om vardagliga saker kan vara första steget till en närmare relation men att närma sig en annan människa och verkligen våga säga vad man känner och tänker kräver sedan en hel del mod. Det är inte så lätt att berätta om sina tankar och känslor för någon annan, speciellt inte om man känner sig ledsen och sårad och mår dåligt och inte riktigt vet var man har den andra. Ändå kan det gå åt mer energi till att fundera och vara ledsen än det går åt till att ta kontakt och berätta hur man funderar. De flesta människor brukar dessutom tycka att det är väldigt fint att få höra att dom är viktiga och betydelsefulla för någon annan!

Allt gott önskar jag dig, mod har du inom dig och en massa kärlek och fina känslor till din storebror. Var stolt över det!
H.Susanna