Jag tycker inte om mina föräldrar

När jag var liten tyckte jag att mina föräldrar var bäst. Jag berättade precis allt för dem och jag tyckte att dom kunde lösa alla mina problem. Nu hatar jag dom. Helt ärligt, jag hatar dom. De har inte ens gjort något för att förtjäna det, utan jag bara tycker att dom är pinsamma, äckliga, jobbiga och i vägen. Och nu pratar jag inte om någon slags tonnårsklichee, utan jag bara skäms för dom hela tiden. Jag är hela tiden hemska mot dom, speciellt min pappa, och fast jag märker att han tar åt sig och blir ledsen av det jag säger kan jag inte sluta. Jag mobbar mina egna föräldrar. Min mamma är jag inte lika hemsk mot, för att om jag är för elak mot henne börjar hon gråta. Nu menar jag inte ens att jag på något sätt får dåligt samvete över att jag gör henne ledsen, utan att jag helt enkelt tycker att det är irriterande när hon börjar gråta, och som hon också gör när hon är arg på mig, vägrar göra som jag vill eller inte ger mig pengar. Jag inser hur sjukt det här låter,och jag vet att det är helt sjukt. Mina föräldrar är de snällaste och mest tålmodiga människor som finns och jag vet inte själv varför jag gör så här eller hur allting blev så jobbigt. Ibland frågar jag mig själv vad jag egentligen håller på med, och känner mig jättehemsk. Men de ögonblicken varar inte länge och snart är jag lika hemsk igen. Som jag sa så bryr jag mig egentligen inte om jag sårar dom, tvärtom tycker jag bara att de är svaga om de visar att jag gör dem ledsna, och så blir jag äcklad av deras "svaghet". Ibland gör jag samma sak mot mina vänner, speciellt en kompis jag har som är ganska tyst och blyg. Jag mobbar henne inte direkt, men jag ignorerar ibland henne när hon talar med mig, och låtsas som jag inte hör vad hon säger. Ibland så ger jag också henne "blickar" när hon säger någonting som jag tycker är töntigt eller konstigt. Jag ser på henne att jag sänker hennes självförtroende, men åter igen bryr jag mig inte. Min mammas pappa dog för lite mer än ett år sedan, och till och med då var jag alldeles känslokall mot min mor, och skällde och gnällde på henne när hon sörjde. Jag tyckte hon var svag och patetisk eftersom hon ibland grät högt så det hördes i hela huset, och jag ville inte ta hem vänner eftersom jag skämdes över att hon sörjde. Själv grät jag endast på begravningen, och försöker att aldrig visa att jag är ledsen offentligt, eller ens i mitt eget hem om någon är hemma. Dessutom ljuger jag konstant för mina föräldrar, om i princip allt. Om att jag ibland super, om att jag sköter skolan, om hur jag mår, och om oviktiga småsaker som om jag har gått ut med våra hundar eller egentligen vad som helst. Jag har ljugit så mycket och så länge att jag inte längre kan berätta sanningen, för att då kommer ett helt nät av lögner nystas upp, och om mina föräldrar får veta om precis allt jag har ljugit om, kommer dom att hata mig. Jag är förvånad över att dom inte redan gör det, med tanke på allt jag utsätter dom för. Jag tror inte heller att dom inser hur hemska jag tycker dom är, eftersom jag inte alltid säger allt det hemska jag vill säga om dom. Och som jag sa, är det inte för att jag inte vill såra dom, utan för att det uppstår onödiga gräl som gör att dom blir osamarbetsvilliga och inte gör som jag säger. Förutom att jag ljuger för dom, stjäl jag dessutom både sprit och pengar av dom, om ändå inte stora mängder. Jag tror att anledningen till att jag hatar dom och alla andra som visar känslor är att jag ibland mår dåligt själv, och inte berättar det för någon, eftersom jag tycker jag är patetisk eftersom jaginte har någon riktig anledning att må dåligt. Jag växte upp under bra förhålanden, och har aldrig varit direkt mobbad, utan har bar dåligt självförtroende så där annnars. Jag spyr inte ut mian känslor överallt, så varför måste alla andra göra det? Varför får alla andra klaga på hur dåligt dom mår, och skriva självömkande statusar på facebook och instagram, när inte jag får det? Jag vet att efter att jag har skickat iväg den här frågan, som inte ens är en fråga, utan mer en liten novell om all skit i mitt liv, kommer att hata mig själv för att jag ens delar med mig av detta, om än anonymt, för att det enligt mig är svaghet att spy ut sina känslor över allt och alla. Som jag sa, är jag var yngre älskade jag mina föräldrar, var jätteduktig i skolan, och skulle aldrig ens drömma om att mobba, supa eller tala skit om någon. Jag tror att mina problem egentligen började när jag började i sjuan, och sedan dess har dett bara gått neråt med allting. Ibland känns det som om jag vill få alla andra att må som jag mår, och att det är därför jag är så elak, och ibland tror jag att jag hackar på folk för att jag ser mig själv i dem (min blyga kompis t.ex.). Ibland, o andra sidan, mår jag jättebra, och tycker att jag inte har några problem alls, och därför tycker jag inte heller att jag borde berätta för någon, för jag mår ju inte dåligt hela tiden. Egentligen vill jag inte dela med mig av detta, och nu börjar jag fundera på om jag ska radera hela frågan och skita i allt. Detta är väl inte heller direkt en fråga, utan jag kände bara för att skriva av mig lite... mycket.... en hel jävla roman blev det nu i allla fall. Om det finns ett sätt att censurera texten eller något efter att ni har läst den, så att folk bara skulle se svaret skulle jag vara väldigt tacksam. Som jag sa kommer jag att ångra det här i morgon, jag börjar redan känna mig äcklad av mig själv för att jag har skrivit ett långt brev där allt jag har gjort är att tycka synd om mig själv, och enda anledningen till att jag vågar skriva det är nu, är att klockan är över tre på natten, och jag är trött ock känslosam (pms elrnågot, vad fan vet jag) och tänker inte klart. Det här är inte allt jag vill få ur mig, men jag är för trött för att komma på mer, och det känns som om jag redan har vältrat mig i tillräckligt med självömkan redan. Jag förväntar inte mig egentligen att få ett svar, för jag har ju inte egentligen ställt en fråga heller, men med tanke på hur mycket jag har skrivit, känns det ändå lite onödigt att bara radera allt utan att skicka det.