Känner mig som familjens extra mamma

Hej vännen!

Förlåt att du fått vänta, vi hade skickat din fråga till en av experterna, men hon gav svaret per telefon istället för hon hade så mycket just nu. Så nu ska vi berätta både vad hon tyckte och vad vi tycker - men minns att det här ju bara är våra åsikter, någon annan kanske skulle ge andra råd och vinklingar på ditt problem.

Vännen, vi tycker nog att du borde ta ett allvarligt snack med din familj igen. Jo, du skriver att du sagt till förr och att det inte hjälpt, men vår misstanke om varför de blir så arga då är att de faktiskt har dåligt samvete. Det brukar vara så, att när man nog vet med sig att man gör fel eller är orättvis och någon påpekar det, så känner man sig anklagad och då brukar det vara vanligt att vända det till ilska istället. Den som brukar ha värst samvete brukar härja högst. Få människor är så mogna och har sådan självinsikt att de direkt kan erkänna att de gör något fel och be om ursäkt och börja göra rätt istället. Istället blir man lätt arg, skyller ifrån sig, beskyller andra och får andra att få dåligt samvete, undviker konflikten och går bort eller bara slår dövörat till...

Det brukar vara så mycket känslor inblandade i familjer också, sådant som stolthet och tävling och lathet. Folk i en familj tänker inte alltid förnuftigt och logiskt utan reagerar känslomässigt på allt. Vanan är en annan viktig sak, det är så lätt att fortsätta i samma inkörda banor som förr, för det är mycket tyngre att förändra sina vanor. Vanor från förr kan också hålla i sig fastän en familjemedlems eller hela familjens livssituation förändrats. Dessutom drar ju alla hemåt, dvs att alla vill göra sina egna liv så lätta som möjligt, inte ta på sig fler ansvar och uppgifter än de haft, alla vill få tid till sina fritidssysselsättningar eller intressen... Könsroller brukar också påverka, till exempel vad som är "kvinnliga" och "manliga" hushållsgöromål (så fastän en familj försöker vara rättvis och jämlik så kan det ändå vara skillnad på vem som gör vad), vem som "försörjer familjen". Slutligen sätter den stressiga vardagen sina käppar i hjulet i många familjer, så att man inte hinner eller orkar ta tag i problemen utan bara lever en dag i sänder - och är man mitt i den gråa vardagen så brukar det inte bli någora lugna och förståndiga diskussioner utan gnäll, tjat, fräs, tjurande och skrik istället.

Vi tror alltså nu att du borde samla alla till en familjediskussion och där lugnt och sakligt förklara att nu tycker du att det är väldigt orättvist hemma och att du känner dig utnyttjad. Det ÄR fel att en ska göra väldigt mycket och de andra bara sitta framför sina datorer eller vara borta. Ni är alla delar av familjen och alla äter, sover i sängkläderna, dammar ner så det måste dammsugas osv. Allt borde ju delas på fem. Troligen känner de genast av det dåliga samvetet och börjar härja, kommer du och säger att det är orättvist så blir de troligen upprörda först för att de har det så LÄTT just nu. För dem är det enklast om du fortsätter vara hushållerskan, pigan. Men försök att hålla tillbaka dina egna känslor lite så att du kan motivera varför det känns så, försök behålla lugnet, försök få dem att sitta lugnt och "vuxet" och lyssna först.

Du kan göra en lista före "mötet" där du skriver upp alla hushållsuppgifterna hemma (som städning, diskning, snöskottning osv) och sedan fördelar dem i kolumner på vem det är som utför de här vardagssysslorna. Du kan ju tex göra listan enligt hur veckan har sett ut på riktigt, vem var det som gjorde vad. Kanske blir det verkligen så att listan på vad du gjort blir väldigt mycket längre än de andras, och eftersom de nog minns några dagar bakåt så vet de att du inte hittar på eller överdriver. Sedan kan ni försöka fördela hushållssysslorna på er alla rättvist - tillsammans, det är viktigt att alla får vara med och bestämma, säga sin åsikt och att alla kompromissar. Ni är alla kapabla till att göra allt, 11-åringen kan nog göra nästan samma saker som 18-åringen och din pappa ska också ha sin del av arbetsuppgifterna fastän han är borta stora delar av veckan. Kom ihåg att skriva ner allt och ha listan tex på kylskåpet, så att ingen kan skylla på att de inte minns vad de skulle göra.

Det kan hända att det är svårt att få alla att faktiskt göra sina delar av arbetsuppgifterna och vi vet att det inte är så mycket du kan "hota" med ifall lillebror inte bär ut soporna. Men du ska definitivt sluta göra alla det som inte finns på din lista. Diska bara den disk som kommit från just den middagen när det är din tur att diska, inte gårdagens middagsdisk som den ena brodern skulle diska. Plocka inte bort andras tallrikar om det inte är din tur att göra det. Tvätta bara dina egna kläder om den som ska sätta i tvättmaskinen och hänga upp inte gjort det. Du ska nog själv föregå med gott exempel, fall inte ner i något barnsligt hämndbegär eller "om du inte gör dina uppgifter så tänker jag inte göra mina". Just nu finns det ju ingen fördelning på vem som borde göra vad när, men har ni en skriftlig lista så kan du alltid hänvisa till den.

Sedan kanske du behöver prata ensam med dina föräldrar. Det här kanske bara är vår tolkning av din fråga, men det låter lite som att bakom det här med den orättvisa arbetsfördelnignen och att de andra får saker före dig, så är du ledsen? Varför är också din mamma borta så mycket? Att vara tonåring är nu inte så lätt, men om föräldrarna dessutom är borta en massa, så kanske det är ännu tyngre? För visst behöver vi våra föräldrar ännu i tonåren, inte kanske till praktiska saker längre (som att hämta från dagis eller koka maten) men som stöd och tröst och vägledning och trygghet. Kanske dina föräldrar nu tycker att ni är så stora och klarar er så bra, men kanske kanske känner du dig lite lämnad vind för våg? Kanske du saknar dem? Och varför har det blivit så orättvist hemma, tex med vem som får vilka saker när och hur? Nu kan vi ju inte veta hur ni har det i er familj, men att ständigt sitta vid datorerna anses också kunna fungera som ett sätt att fly från verkligheten, att gömma sig?...

Det är helt naturligt att alla familjer inte är på topp och tillsammans mår superbra hela tiden, men ibland kan det vara svårt att erkänna att okej, nu kanske vi inte har det så väldans bra tillsammans och kanske vi borde göra något åt det. Hur mår ni riktigt? Förhoppningsvis så är det bara de två grejerna du skrev om som är problemen, men det skadar aldrig att försöka se på sin familj utifrån och se hur den mår. Familjer förändras vartefter barnen växer upp och ibland "håxar" man inte riktigt att den förändrats och då kanske man behöver ha ett familjemöte eller göra något roligt alla tillsammans för att hitta tillbaka till vi-andan.

Hoppas det reder upp sig och hoppas du blir glad och nöjd med hemmalivet snart igen! Och skriv gärna in igen och berätta hur det gick, om du vill :D
Hälsar ungdomisnformatörerna Liselott och Sanna