känslorna kommer sent

Hej!

Vad bra att du frågar just precis det här, vännen, och att det är just precis jag som svarar på din fråga nu. Säkert skulle kuratorerna ha en hel drös med bra saker att säga åt dig, men jag tror att jag också har det. Av två anledningar: för det första är jag själv skilsmässobarn och kan leva mig in i din situation på ett annat sätt än de som aldrig vare sig själva är skilsmässobarn eller själva skilt sig. För det andra tillbringade jag en stor del av min akademiska utbildning med att skriva både mindre och större forskningarbeten och uppsatser (inom bla sociologi) om just precis skilsmässobarn och framförallt hur det går för dem när de blir större, tex med deras egna kärleksliv.

Och vet du vad jag hittade i alla forskningsrapporterna och i de psykologiska undersökningarna som jag använde som källlor för mina arbeten på universitetet? Jo, att det är supervanligt att man som barnet i situationen några år efter skilsmässan kommer in i en egen kris. Man har mognat och utvecklats och uppfattar det som hände på ett annat sätt nu och har andra förväntningar och behov på familjelivet nu. Det har "lugnat ner" sig efter skilsmässan och blivit vardag igen, men mn behandlade inte allt då när det hände, det var för stort. Speciellt barn under skolåldern kan inte ens sätta ord på allt som hände och vad de kände under själva skilsmässotiden. Så tankarna och känslorna kommer upp igen. För vissa blir det riktigt jobbigt under den här tiden, medan andra inte har så stora problem.

Om det här dessutom händer under tonåren, när livet annars är tufft med att försöka bli självständig, "hitta sig själv", börja frigöra sig från föräldrarna och skapa sitt eget liv, så kan det till och med gå illa. En del av de som deltog i undersökningarna berättade att de blivit helt sjövilda under den här krisen, blivit supertrotsiga och gjort uppror mot allt och alla genom att göra farliga och skadliga saker, skrika och gräla, bli deprimerade osv. Fastän det verkar som att din bror faktiskt tog det hårdare just då och sörjde mer, så kanske han har sin version av kris på gång just nu. Vi är alla olika och krisen tar sig uttryck beroende på hurudana personligheter och livssituationer vi har. En del vill bara sova sig igenom den, andra festar och har superaktivt socialt liv, en del sparkar sönder saker och är arga, andra skadar sig själva genom droger.....

Det är alltså helt normalt och faktiskt ganska hälsosamt att gå igenom den här jobbiga perioden några år efter skilsmässan. Kanske skulle det bli så att om man INTE behandlade alla de här tankarna och känslorna så kanske man var tvungen att göra det hos psykologen under många dyra terapitimmar 30 år senare istället? Vem vet? Men helt klart så är det inte bra att bara försöka glömma och leva vidare utan att alls reagera på allt som hände. Så se det här som något nyttigt och positivt och hälsosamt för dig själv, ett sätt för dig att behandla allt som var för att kunna gå vidare nu. du kan göra det på en massa olika sätt, du hittar säkert ett sätt som passar just dig. Kanske kan du sätta dig ner med din mamma eller pappa (eller mormor eller brorsan eller annan dylik) i lugn och ro en kväll och riktigt prata igenom allt. Kanske kan du göra en egen scrap-book eller ett fotoalbum med foton och minnen från tiden före skilsmässan, som ett påtagligt minne av din barndom. Kanske kan du måla tavlor, skriva dikter eller sångtexter, besöka ditt barndomshem eller ett ställe ni besökte när du var barn... Något som gör att du får ut alla tankar och känslor eller något att göra medans du tänker på allt det här. Du måste inte alls göra något om du inte vill, om det inte känns rätt, det är också helt okej att bara helt enkelt vara ledsen ibland och gråta. Du har all rätt i världen att sörja det som var, speciellt som du kanske var lite för liten då när det hände för att förstå och kunna sörja då.

För visst är det tungt att se andras familjelycka och känna sig avundsjuk och underligt ensam. Speciellt när livet annars också stormar i tonåren, så skulle man vilja ha den där drömmen om den trygga stadiga klippan som andras familjer verkar vara. Med risk för att låta som en gammal tant nu med 100-års livsvisdom, så funkar livet faktiskt så att vissa saker försvinner. Vissa saker har man bara under en priod och sedan är de förbi och kommer aldrig mer tillbaka. Det kan vara tex att man slutar 9:an och aldrig mer får tillbaka den trygga grunskolan. Eller att en pojkvän gör slut, eller att man flyttar eller att man inte får fara på en viss aktivitet längre för att man blivit för gammal för det.

Oftast är man okej med det, antingen för att man valt det själv, för att alla genomgår det samma eller för att man känner sig mogen för nästa grej. Men ibland känns det väldigt orättvist och svårt och rent av fruktansvärt, men ändå måste man bara acceptera det. Du hade inget val, det var dina föräldrars beslut då, men idag får du absolut vara ledsen för det som hände. Det förändrar ingenting, men du får det kanske lättare hädanefter att acceptera dina två nya familjer. Det är mycket som ska hända i din hjärna och i ditt hjärta nu och det r helt okej, det FÅR hända. Bara hitta sätt för dig själv att handskas med det, så att du inte blir sjövild du också.

Det här blev rätt långt, så funderar du på något mera, så skriv in igen. Det kan som sagt vara rätt skönt för dig att ha någon som lyssnar och stöder dig igenom krisen, det kan lika gärna vara din mamma som en skolkurator som en favoritlärare som en ungdomsledare.

Stooor kraaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott