Mamma och pappa

Hej vännen!

Oj söta öde, din historia skulle ha kunnat vara min (fast jag var typ 14 år då). Så jag vet precis hur det känns, i djupet av mitt hjärta. Därför svarar jag nu, fastän jag inte är utbildad psykolog eller liknande (fast jag har läst en hel del på universitetsnivå om skilsmässobarn, krishantering osv). Här är jag bara en medmänniska. Men jag vet hur det känns - och jag vet också lite om hur det troligen kommer att kännas för dig under olika perioder i framtiden. Lite detaljer i våra historier är olika, som att hos oss var det min pappa som flyttade ut och att jag nog hade sett det komma ett bra tag redan när mina föräldrar beslöt sig för att skiljas, men jag förstår hur chockad du är nu och hur sjukt det tar i ditt hjärta.

Jag kan gissa att du ännu befinner dig lite i ett chocktillstånd fastän det gått ett par dagar sedan du skrev till oss. En chock av det här slaget kan ta allt från timmar till veckor på sig att gå över och under chock-fasen av en kris så kan man känna allt från fullkomlig tomhet i hjärnan (som om allt skulle ha frusit till is) till ilska, frustration, panik, skräck inför framtiden, oföståelse för varför det hände just er familj, orättvisa för att det hände just er familj, behov av att göra allt för att reparera skadan, rädsla för att det på något vis är ens eget fel... Det här kommer att lugna ner sig.

Fastän du kanske kännt på dig en längre tid att något är fel - och du kan se det i backspegeln nu - så kan du ha blundat för alla varningssignaler, så att det här blev som en blixt från klar himmel. Man VILL ju inte se att det finns problem i familjen, för man VILL inte inse att familjen skulle kunna splittras. Familjen är ju ofta ens strygga grund, stenen man står på. Precis som du skriver, så står du ju själv nu inför stora utvecklingssteg i ditt liv och har dina egna problem och funderingar om framtiden - och då vill du ju såklart kunna luta dig uppefter familjens trygga stöd. Och så börjar familjen gunga och svajja!!! Det här kom olägligt för dig, minst sagt, men det finns å andra sidan ingen bra tid i livet för föräldrars separation. Det är alltid jobbigt.

Men, två viktiga saker!!! 1) Det är INTE ditt fel! Fastän du skulle ha vart totalt omöjlig, fastän dina problem skulle ha överskuggat hela familjen, fastän du skulle ha behövt massor av stöd, tid och energi från dina föräldrar den senaste tiden så är det här INTE DITT FEL! Du har all rätt i världen att ha det tungt, ha svåra funderingar inför framtiden, behöva hjälp av föräldrarna. Det är deras jobb att hjälpa dig att bli vuxen. Det har inget att göra med deras förhållande sinsemellan. Det är en helt annan sak! Jag vet inte vad jag ska hitta på för liknelse för att du ska förstå det här, men typ att hjälpa dig med dina problem är lika mycket en del av det dagliga familjelivet som att lära ett småsyskon klockan. Att du är en vanlig tonåring som ska bli vuxen har inget att göra med deras förhållande som man och kvinna.

2) Det är inte ditt ansvar att reparera deras förhållande! Jo, jag förstår att du så gärna skulle vilja hjälpa dem att hitta tillbaka till kärleken, men det är inte ditt ansvar. Du kan inte "rädda" dem. Ingen annan än just din mamma och din pappa kan påverka deras gemensamma förhållande. Det är de två som båda två måste VILJA jobba på förhållandet. Visst kan de få hjälp av exempelvis familjerådgivningen i kommunen - där finns troligen både familjeterapeuter och socialarbetare som kan hjälpa till med praktiska arrangemang - men det är av utomstående och utbildade vuxna de ska be om hjälp i så fall. Du är deras barn, det är deras jobb att ta hand om dig, inte ditt jobb att ta hand om dem.

Livet kommer att se annorlunda ut hädanefter, även ifall de inte kommer att skilja sig utan skulle kunna lappa ihop förhållandet. Din syn på världen, ditt vardagsliv, allt kommer att förändras. Men det är mer en fråga om att det inte blev som du omedvetet hade föreställt dig framtiden - framtiden kommer inte nödvändigtvis att bli dålig eller mörk efter det här. Bara annorlunda. Jo, du kommer att ha mycket funderingar om det här, kanske känna det som stenen du står på gungar länge ännu efter den här jordbävningen. Och de här gungningarna kommer du att känna av nu som då under livet och de kommer att påverka din livssyn, tex när det gäller äktenskap i framtiden. Men det hjälper att tala om det. Inte bara en gång med en människa, tex skolkuratorn, utan nu som då under livet så kommer du att behöva prata om det här, kanske med riktigt nära vänner, kanske med andra skilsmässo-/separationsbarn, kanske med din framtida partner, högst troligen med dina syskon... Nu i början ska du definitivt gå och tala med en psykolog eller en annan vuxen som du har förtroende för. Du behöver någon att dela det här med just nu och en kompis kanske inte har vare sig förståelsen eller orken till det.

Försök också söka andra stadiga stenar att stå på, så klarar du dig bättre igenom den här krisen. Bästisen, pojkvännen, fotbollslaget, chattkompisen - fritidsintresset, sommarkvällarna, handarbetet, favorit-TV-programmet... Fyll ditt liv med flera stadiga stenar som får dig på bättre humör, som gör dig glad, som ger dig mening i livet. Skapa framtidsplaner för ditt eget liv, tex var du ska studera och till vad, vart du vill resa, vilka konserter du ska se... Det finns flera faror här, tex att låta dig själv sjunka ner i depression för det här eller börja skylla alla problem och svagheter på den här upplevelsen. Visst, det är din familj, men det är inte ditt misslyckande, ditt ansvar eller ditt "för resten av livet". Ditt liv kan fortfarande bli precis så underbart och innehållsrikt som du vill.

Och ett sista litet råd: ta vara på dina syskon. Ni är varandras "röda tråd i livet". Vad som än händer med era föräldrar, så har ni syskon något gemensamt tillsammans som ingen annan har. Om jag får bli personlig igen, så är min lillasyster den person som står mig närmast och som är min röda tråd i livet. Tillsammans klarade vi oss igenom allt och än idag är vi en av de stadigaste stenarna för varandra. Om båda dina syskon är yngre än dig, så kommer de kanske att behöva dig och din förståelse. De kommer att ha sina egna problem under och efter den här krisen, reagera på olika sätt och de kommer att behöva ha dig som den där stadiga stenen att stå på.

En enormt stor och varm kram till dig vännen, och ja, hitta någon att prata med. Du är inte ensam!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott