Mår dåligt.

Hej!

Vi har skickat din fråga till Kirsi, så hon svarar så fort hon bara hinner. Håll ut!

Och en stooor styrkekram till dig, vännen!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen! Jag fick just mailet till Kirsi i bumerang för att hennes mailbox är för full, så nu ska vi ungdomsinformatörer slå våra kloka huvuden ihop för att du inte ska behöva vänta så länge till. Men kommer vårt mail fram åt Kirsi och hon svarar, så klistrar vi ju såklart in hennes svar här åt dig sedan. Vi är inte utbildade psykologer, men står med ett ben i ungdomsvärden och ett ben i föräldravärlden, så vi ska försöka ge dig vår synvinkel, våra tankar och våra åsikter på ditt problem. Ta det från svaret som verkar vettigt och skippa resten.

För det första, alltså, så är vi så ledsna för att du har det jobbigt. Speciellt som det är jobbigt på två olika ställen i ditt liv, så att inget ställe ger dig ro och lugn och trygghet. För man borde ju ha något ställe i livet därifrån man får kraft, så det är vårt första råd till dig: hitta ett ställe eller en person/flera personer som du får kraft från. Stället kan lika gärna vara stranden eller skogen som något som du älskar att göra och därmed får kraft från. Det kan vara en zumba-lektion, att se en riktigt bra romantisk komedi, att scrap-booka eller virka en halsduk - vadsomhelst som gör dels att du lugnar ner dig, dels att du får bortbrännt lite stresshormoner ur kroppen och som dels gör dig glad, trygg och lyckligare igen. Kompisar, pojkvän, skolkuratorn, en kompis mamma, moster, en ungdomsledare... Alla de kan låna dig lite styrka genom att lyssna, förstå, krama OCH distrahera dig, take your mind off things. Just nu gör du av med väldigt mycket energi bara genom att försöka genomleva dagen, någonstansifrån måste du ju FÅ energi också.

Ibland kan det också hjälpa att ta en paus från världen för att få både perspektiv på allt och nya krafter, tex genom att resa bort över en helg eller bo hos en kompis över helgen. Det måste vi säga med detsamma att det - enligt oss - är ingen lösning på några problem att du flyttar hemifrån, så skippa den tanken. Vi skriver mer om våra tankar kring det senare. Men du behöver lite avstånd till alltihopa nu, tror vi, för att få ordning på tankar och känslor. Ser du, just där tror vi att nykeln till allt groll ligger, speciellt när det gäller grälen med dina föräldrar. Kan det vara så att ni nu ältat samma känslor och argument och problem om och om och om igen så länge nu att ni fastnat i spår och dessutom tröttat ut er. När man grälat mycket och länge så tappar man lätt uppfattningen om verkligheten, allt blir bara en enda röra av känslor, som blir till argument - som i någon annans öron inte ens skulle låta vettiga och förnuftiga länge. Ni verkar dessutom alla i familjen ha det väldigt, väldigt tungt just nu med allt. Och då är energireserverna redan så slut för alla iblandade att det blir riktigt katastrof av minsta lilla. Det är helt normalt, men det kan vara svårt att bryta det mönstret och lugnt och sansat sätta sig ner och diskutera igenom allt som mogna, förståndiga människor. När känslostormen får härja fritt så blir det lätt till överreaktioner och dysterhet, som nu när den enda lösningen för dina föräldrar verkar vara att du flyttar bort.

Och det är ingen bra lösning, att du flyttar hemifrån. Vår personliga åsikt är att de inte ska tänka i de banorna och framförallt inte hota dig med det. Du ska inte tvingas hemifrån. Hemmet och familjen borde vara en trygg plats som du ska få ge dig ut i livet ifrån sedan den vackra dag då du är mogen och redo och ivrig att pröva dina egna ben. Samtidigt förstår vi att dina föräldrar kan känna sig uppgivna med dig, eftersom era samtal så ofta leder till gräl, knärr, bråk eller krav. Och åtminstone som vi tolkar din fråga, så blir du ju sådan för att du DESSUTOM har det väldigt jobbigt i skolan. Orsaken finns främst i skolan, gissar vi, men det gäller också för dina föräldrar att förstå det och inse det. Just nu verkar kanske ingen av er riktigt se orsakerna bakom, ni är mitt inne i känslostormen och ser bara "symptomen" på att du inte mår bra.

Så vårt råd till dig nu, från ett par vanliga människor till en annan, är att du kallar till ett familjemöte, där ni sätter er ner runt matbordet en kväll utan några distraktioner och bara talar. Till hjälp kan ni ha en sak som den som har taltur får hålla i handen och då får ingen avbryta henne/honom. Alla väntar lugnt och sansat på sin taltur och så ska du börja med att berätta precis hur du har det i skolan. Ganska snart kommer dina föräldrar att inse att ditt liv är "större" än bara familjen och att den delen av ditt liv innehåller många problem och det går mycket energi åt till den. Berätta hur du mår och hur du känner dig och berätta också att du skulle behöva deras stöd och förståelse - och kärlek och trygghet.

Du är en väldigt mogen och insiktsfull ungdom som faktiskt verkar - enligt oss i alla fall - ha slagit huvudet på spiken till VARFÖR du beter dig som du gör, varför du reagerar på allt jobbigt genom att bli gnällig och fodrande och skrikig. Det är mera självinsikt än vad många vuxna har och det ska du vara stolt över! Berätta det för dem lugnt och sakligt och tro oss, de kommer nog att regarea med en massa känslor först (tex dåligt samvete för de har nog känlsan innerst ine av att deras jobb är att ta hand om dig och få dig att må bra), men sedan så kommer de att lugna ner sig. Och troligen kommer de då att vilja ta itu med att hitta lösningar på alla era problem. Egentligen är det ju skolans ansvar att se till att skolmiljön är harmonisk och lugn, men dina föräldrar kan ta kontakt med skolan och åtminstone berätta om problemen.

Kanske vore det en jättebra idé att ni hela familjen gick till någon familje- eller relationsterapeut, så att ni alla dels kunde få reda ut olika problem och dels att ni kunde få olika verktyg för hur ni ska lösa problem och börja må bättre?

Så, sätt dig ner och P R A T A med dina föräldrar. Det är steg ett, enligt oss. Vi ska se ifall Kirsi kommer med fler råd, men pröva nu det här i någon form, okej?
Stooooor kraaaaam!!! Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna