Orkar snart inte mer....

Hej!

Förlåt att du fått vänta med svaret men det har varit bråttom här och din fråga var så lång och vi tyckte att du behöver ett utförligt svar. Först och främst vill vi skicka en stor kram till dig och hoppas vi kan komma med några tips för att lätta på din ångest.

Vi börjar med det här med dina föräldrar. Vi förstår att det som tonåring kan kännas som om föräldrarna inte låter en göra något, och kanske dina föräldrar är strängare än andra i bl.a. att låta dig vara sent ut på stan och sånt, men vi lovar att de bara gör det för att de vill ditt bästa. De är kanske rädda att om de lät dig gå skulle de hitta dig gående på stan berusad. För du känner säkert sådana som gör det, så du kan väl inte säga att de har helt fel fastän de skulle tänka så...?

Men om det i din situation är frågan om att gå ut på stan för att chilla med dina vänner kan du kanske sätta dig ner med dina föräldrar och förklara till dem lugnt vad det är ni skulle göra på kvällarna. Kom överens en rimlig tid när du ska vara hemma och uppför dig på stan så att de inte har något att klaga över. Du kan ju samtidigt också diskutera om det här med vecko-/månadspeng, har din bror någonsin fått/får han det? Så kan du också be dem förklara varför de inte ger det till dig. Men för diskussionerna lugnt, för om du börjar skrika och gråta blir föräldrarna oftast genast negativt inställda på förslagen som följer.

Och om de har någon rimlig förklarning till varför du inte kan få veckopeng, kan du ju fråga om du kan förtjäna det själv. Du kan ju t.ex. gå med i arbetspoolen där du får 20€/uppdrag som tar högst 3 timmar - dina föräldrar tycker väl inte att ärligt jobb som du dessutom förtjänar lite för skulle vara dåligt...? Du kan läsa mera om det på www.arbetspoolen.fi. Visa sidan gärna till dina föräldrar också.

Och vännen, det där du berättar att din bror säger till dig och att din mamma tar bort din dator och det där om fosterföräldrar... Vi vet ju inte hela sagan, men ofta är det nog fel på båda parterna i sådana här situationer. Om du svarar helt ärligt - kom dehär kommentarerna helt plötsligt, utan nån orsak? Hur hade du själv först betett dig i situationen? Visst, vi förstår att sådana kommentarer känns skit och man vill bara gråta och tycka synd om sig själv, men faktum är det att ändringar sker nästan bara om man själv tar tag i dem. Så kanske situationen kan lätta lite grann om du tänker lite på ditt eget beteende - om du försöker uppföra dig så gått du kan och inte ger dem någon orsak för fula kommentarer etc. Såklart hör ju lite gräl med syskonen och föräldrarna till tonåren, det har vi väl alla upplevt, men det ska ju absolut inte gå så långt att nån mår dåligt av det.

Sporten då - jag kan för min egen del förstå helt vad du talar om när du säger att du älskar sport - kan inte själv föreställa livet utan det. Nu vet vi ju inte om du tränar något aktivt, kanske du är med i någon förening? Men det här är nog också något du måste tala om med din pappa. Be honom förklara varför han inte tycker om att du spelar/tränar och försök komma till någon lösning som ni båda är nöjda med. Kanske du håller på med flera sporter? Då kan ni ju eventuellt komma till en kompromiss att du bara fortsätter med någon av dem?

Vad bra att du har många vänner, de är nog som ordspråket säger - guld värda! Dina vänner låter dessutom jättefina, om de accepterar dig som du är och inte försöker ändra på dig. Men om det faktiskt är så, kommer de ju inte att lämna dig fastän du skulle berätta sanningen om dina föräldrar. Det är väl inte något att skämmas över att dina föräldrar är stränga, det kan ju du inte direkt något åt. Jag tror att dina vänner uppskattar sanningen mera än det, att du alltid kommer på någon ursäkt om varför du inte kan komma med. Och om de verkligen är så goda vänner som det låter, så kommer de troligen att ge dig mera sympati än något annat.
Och ännu till sist - sluta tvärt med såna tankar att du inte skulle vara fin och att du är ful etc. De hjälper dig ingenstans. Sådana tankar drar bara ner på ditt självförtroende och självkänsla, och tonåren är tillräckligt jobbiga också utan dåligt självförtroende. Tänk hellre på positiva tankar om dig själv, det har du nytta av!

Hoppas dehär tipsen lättar lite på ditt liv där hemma, då kanske också skolan känns lite bättre - upp med hakan nu och vänd ett nytt blad, det blir nog bra! Skriv gärna tillbaka hit sedan om t.ex. situationen blivit bättre! :)

Ännu en stooooor kram av ungdomsinformatörerna Lena och Liselott