När jag var mindre så började jag alltid gråta vid matbordet, minns inte alla anledningar varför men mest blev det nog gräl. Det kunde hända att jag också skrekgrät på kvällar då det var gräl. Minns inte varför heller men antingen var det att jag inte fick som jag ville eller för att jag och pappa grälade. Mina föräldrar (speciellt pappa) höjde ofta rösten och då blev jag rädd. Om jag minns rätt kunde dom säga att jag skulle ut ur huset. Jag minns inte mycket från min barndom, det känns som jag har trängt bort stora delar av den. Vet ännu en gång inte varför. Jag har alltid känt att jag behöver prata med någon om min barndom men vågar aldrig göra det. Just nu går jag till en psykolog då och då och känner behovet av att jag behöver berätta men det känns pinsamt och jag vågar inte. Jag har nämnt nånting men har inte gått vidare med det.
Varje gång jag eller min lillebror spillde (eller spiller) mjölk under maten så antingen gör pappa (och mamma) en min av besvikenhet eller så blir pappa sur. Under hela mitt liv har jag också pratat tyst. Det har hängt med ända tills nu. Det känns obekvämt och obehagligt i kroppen att prata så att folk hör mig ordentligt. Det tar mycket energi. Det känns som att det skulle kunna vara en "trauma-respons" att prata tyst så ingen blir sur på mig. Varje gång jag säger nåt och pappa inte hör så säger han "jag hör inte vad hon säger" med en arg ton. Mamma har blivit snällare och det är jag glad för. Jag har aldrig varit nära min familj. Det tar mycket energi av mig att prata med dem eller att vara i samma rum som dem. Ingen aning varför. Det tar inte lika mycket energi med kompisarna. Det blir ofta något slags gräl eller negativ stämning när min familj pratar och det stör jag mig på. Jag blir så arg på pappa då han alltid är så sur hela tiden. Mamma är också sur ibland och då blir jag arg på alla för att alla går runt och surar.
Jag glömde nämna att pappa dricker. Inte så mycket att han slår oss och blir galen, men nån öl och sprit varje dag. Och han blir märkbart påverkad. Han börjar skoja med och kittla min lillebror tills han bokstavligen nästan dör av skratt. Jag minns själv när jag var liten och han kittlade mig hur panik man fick över att man inte fick luft. Och han bara fortsatte och man kunde inte fly. Det gjorde ont när han kittlade också. Dock minns jag att ungefär varje kväll så satt mamma, pappa och jag i soffan och såg TV och myste. Jag låg med huvudet på pappas mage varje kväll. Men han kittlade mig också då. Ofta på kvällarna så får jag ångest över att pappa kommer dö under natten p.g.a hans drickande. Det är jättejobbigt.
Pappa har alltid extrema humörsvängningar. Ena sekunden så berättar han ett minne från när jag var nyfödd, andra sekunden blir han arg över att vi är fattiga. När han (tror jag) är nykter så är han bara sur och pratar knappt. Jag tycker synd om pappa och vill att han ska prata med någon. Han verkar inte må bra, vet inte om det beror på just att hans föräldrar är borta och att han är ensambarn men högst troligt. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag har även sett skumma bilder på pappas gamla foton. Det är bilder på barn med snusktema, som "skämt" typ. Det finns även en polaroid av mig som bebis helt naken i ett litet plast-badkar. Man ser mitt kön på bilden. Jag vet inte vad jag ska tro om mina föräldrar eller speciellt pappa. Han måste väl få hjälp eller? Men jag vill inte göra mamma besviken, hon är ju gift med honom och har varit det i säkert 30, 40 år. Varje kväll så busar ännu min lillebror och pappa. Det låter i hela huset när lillebrorsan skriker och skrattar och jag kan aldrig fokusera på skolarbetet eller något. Man får aldrig lugn och ro. Jag kan inte heller somna när de håller på så. Jag säger åt mamma att hon ska säga att de ska va tysta, hon säger till men det blir aldrig tyst.
Hjälp mig. rädd tjej
En Decibel-expert svarar
Hej!
När jag läste din fråga så tänkte jag att du har mycket som du funderar på just nu och din oro är uppenbarligen stor. Ibland hopar det sig och blir för mycket, man blir överväldigad och det ger ångest. Då är det bra, och väldigt viktigt att man vågar prata om det som är jobbigt med någon.
Eftersom det känns svårt för dig att prata med mamma eller pappa skulle jag uppmuntra dig att prata med psykologen du träffar. Psykologen kan säkert förhålla sig till sin berättelse på ett bra sätt. Ni behöver inte ha bråttom, så ni kan ta en sak i taget. Börja med det som känns lättast. Eller om det känns svårt att få det sagt (det kan vara väldigt svårt) så kan du kanske låta psykologen läsa din fråga, den här texten. Den var välskriven och du kan kanske ha lättare att uttrycka dig i text. Man kan skriva ner det man vill prata om och visa till sin psykolog, det är ibland lättare än att säga saker högt. Tror du att du skulle våga göra det?
Det märks att din oro för pappa är stor, finns det någon möjlighet för dig att prata med mamma om hur du känner det? Hon kan kanske hjälpa dig, även om hon skulle bli ledsen? Du skriver att du är rädd för att hon ska bli ledsen men det är ändå viktigt att våga prata med henne. Jag tror ändå att det är viktigare för henne att du mår bra. Kanske det t.o.m. är precis vad mamma behöver för att kanske våga ta itu med diskussion om hur pappa beter sig, att det inte känns bra för dig/er att han dricker. Kanske du vågar prata med henne ändå?
Jag tror att det viktigaste för alla är att du mår bra, så var modig, våga börja prata om det här med någon du litar på. Jag föreslår mamma eller din psykolog. Hur låter det?
Ibland är det också, av någon orsak, svårt att knyta an till sin psykolog. Då tänker jag att man inte ska ge upp utan ha tålamod och låta det ta tid, det finns ju inga snabba lösningar. Men ibland kan det också hända att man faktiskt börjar fundera på om man borde försöka byta psykolog/terapeut/handledare för en omstart. I Jakobstad finns t.ex. Luna Familjecenter och unga som jobbar med att stöda barn, unga och familjer. De hjälper vid just den här typen av bekymmer som du beskriver och kan vara ett alternativ för dig. Ytterligare finns också Ungdomsstationen Fiilis som alternativ, en lågtröskelverksamhet som finns där på samma adress som After Eight.
Hoppas du vågar prata med någon för de blir inte bättre av att du grubblar själv.
Lycka till jag tror det kommer att bli bra, bara du vågar!
Mvh,
Maria Kentta
Individuell handledare, Resurscentret Föregångarna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar