Jag är orolig för båda deras måenden, men har på sistone börjat oroa mig mer för förälder 2. Jag tror inte någon har talat med förälder 1 om möjligheten att hen skulle ha borderline, och jag tror hen skulle bli väldigt arg ifall man nämnde det. Hen har gått hos psykolog, men jag tror att nån form av terapi skulle behövas. Det vill hen ändå inte börja gå på.
Jag söker främst råd på hur jag kan hjälpa, och hur en process skulle kunna börjas för att öppna förälder 1 till möjligheten att gå på terapi. :(
UngInfo svarar
Hej på dig! Jag förstår verkligen din oro kring båda föräldrarnas mående. Det är inte lätt att se hur illa det är, utan att riktigt veta hur eller om det är möjligt att påverka situationen. Jag vill för det första ändå poängtera att det inte är ditt ansvar att reda ut deras utmaningar och mående, men har en klar förståelse för att du vill göra det för allas bästa. Om du tänker dig att lösningen ligger i att få adekvat vård för förälder 1, så är egentligen enda inkörsporten att övertyga hen om behovet av hjälp på sätt eller annat. Mot någons vilja kan man inte ge vård, och den är heller inte effektiv om inte personen är motiverad att få hjälp.
Jag tänker här att det finns några olika sätt hur man ändå kan försöka komma åt problematiken. Ett är att föreslå för förälder 2 parterapi, där de tillsammans kunde komma åt att reda ut de mest kritiska konflikterna, och möjligen öppna upp utrymme för att förälder 2 kunde behöva mer hjälp för att klara av vardagen och sina relationer. En annan möjlighet är att ni verkligen tillsammans med förälder 2 sätter er ner och förklarar er oro för förälder 1s mående. Utan att beskylla eller säga hur och vad hen gör fel, utan helt utgående från hur ni själva känner och poängtera oron för måendet och att ni önskar det skulle vara bättre hemma.
Det är viktigt I sådana här situationer att försöka få den som lider av någon form av psykiskt illamående att se hur det påverkar andra, vardagen och visa på att det verkligen finns sätt att förbättra situationen. Som du själv nämnde kunde terapi vara utmärkt, bara hen är villig. Man kan också komma överens om små steg, som att ni högt skulle uppskatta att förälder 1 för sin egen skull skulle gå till tex läkare och bara kolla upp att allt är ok. Eller kontakta den psykolog hen gick hos tidigare och se om hen kunde boka in en till tid i och med att familjen är orolig.
Som sista grej vill jag ännu säga att än hur du/ni försöker öppna upp möjligheten för terapi, så utgå alltid från egna känslor; I stil med “Jag känner mig ledsen när du…” eller “Jag blir orolig om du…”. Lätt om man går in på sättet att prata; “Du gör alltid såhär” eller “Varför ska du alltid…”, så hamnar personen lätt i försvarsställning och det blir svårare att komma fram till gemensamma lösningar.
Hoppas innerligt ni kommer vidare i den här processen och får den hjälp som behövs!
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar