psykisk misshandel

Hej,
Det finns ingen egentlig gräns för när man kan tala om psykisk misshandel. Det är ju annat om någon slår en.
Såvida man själv känner sig kränkt eller orättvist behandlad så måste man få prata ut med någon.
Har du varit hos kuratorn i skolan? Hon/han skulle säkert kunna hjälpa dig att se saken ur bådas perspektiv.

Jag måste ju säga att i viss mån håller jag med dina föräldrar (jag har ju själv två barn i tonåren). Jag skulle inte vilja att mina barn skulle gå ensamma på något otryggt område när det är mörkt, men det är ju för att jag älskar mina barn och inte vill att det ska hända dem något ont.
Det är absolut inte för att jag skulle gilla att bråka och ställa till elände för mina barn, så tänker inte föräldrar, tro mig!

Men att du ska hämta något just på samma sekund som de bestämt låter ju lite mysko, det beror bara på vad som hänt före de sa det. Alltså kanske de sagt det ca 8 ggr snällt och du eventuellt varit inne i fb eller någon bok eller nåt och kanske sagt hmmmm, tjaa då kan det hända att en förälder som kanske är trött och hungrig efter en lång jobbdag, kanske fick sig en skopa av chefen eller annars bara haft en skit dag, jaaaa då kan det hända att den föräldern sänker sig till 5 åringens trots och säger att NU SKA DU GÅ EFTER SKJORTAN BARA FÖR ATT JAG SÄGER DET OCH DET GENAST!!!!

Men det betyder inte att de skulle älska dig mindre eller nåt sånt, de kanske bara råkade vara trötta, spända och så räckte med detta lilla för att humöret skulle svämma över.

Dina föräldrar borde vara jätte glada och stolta över att du inte varken röker eller dricker i mängder, det kan man inte säga om alla i din ålder, så de så.
Det där om att släcka lampor känner jag igen hemifrån ;)
Jag tycker ibland att jag är den enda i vår familj som släcker lampor efter mig, alla andra bara tänder och tänder och sen går de ut från det rummet, eller som min dotter kan göra ibland, tända alla lampor i hela huset och gå in på sitt rum och stänga dörren...... hon gör det för att det känns tryggare men jag som sliter ihop till elräkningen tycker ju att det kanske kunde räcka med att tända någon lampa i nedre våningen och nån i övre, inte i duschrummet och grovköket, fniss.

Du är inte onormalt känslig, du är en helt normal tonåring, du känner just precis så som man gör i tonåren. Humöret går uppåt och neråt och det finns inget mittimellan.
Jag tycker att du ska gå till kuratorn i skolan så att du får prata ut om allt, det brukar lätta då man får släppa bort lite. Eller så kanske du har någon bra kompis eller nån på ungdomsgården eller liknande, vi behöver alla få prata av oss ibland.
Man för ju också bilen på service med jämna mellanrum. Vi själva måste också få lite service.

Det kan vara svårt för föräldrar att märka att deras "baby" har blvit stor, det är så lätt att i misstag halka in på just sånt betende som du beskriver dina föräldrar. De vet inte hur de ska vara, de vet inte hurudana regler de borde följa, allt som funkat i många år funkar plötsligt inte mera och de har ingen intruktionsbok, försök ha lite tålamod med dem.

En sak kan du vara säker på att de älskar dig överallt i världen och vill ditt allra allra bästa!

Många kramar från ungdomsinfomratören Sanna