De låste ut mig!

Hej!

Jag skickade din fråga till en av Decibels experter förra veckan, så svar är nog på kommande, vännen. Jag är så ledsen att du har det jobbigt och tänker på dig );

Styrkekramar, hälsar ungdomsinformatören Liselott


Svar till rubrik: De låste ut mig!

Tack för att du skrev till Decibel med en så känslig fråga. Jag blir alltid lika arg och ledsen då jag läser liknande brev och märker att det fortfarande får förekomma mobbning så att de vuxna är medvetna om vad som sker.

Av någon orsak har du inte blivit tagen på allvar och den orsaken behöver säkert redas ut. Du skrev att du har blivit mobbad sedan du var fem år. Det betyder att du har bytt skola åtminstone en gång, kanske två. Har det varit samma mobbare hela tiden? På en tioårsperiod hinner man vänja sig vid en viss roll och börjar ta den som självklar, vilket leder till att man har ett visst beteende med vissa människor och kommer inte ifrån det om ingen bryter det onda mönstret. Det här gäller för både mobbare och de som blir mobbade.

Om du tänker på din egen situation och hur det känns för dej att t.ex. gå till skolan på morgonen eller någon annan situation som brukar vara besvärlig så märker du säkert att du har även fysiska symptom. Det kanske knyter sig i magen, du mår illa eller får ofta huvudvärk? Det här händer då man spänner sig för något, och det som vi inte alltid är medvetna om är att det syns också på vårt kroppsspråk att vi liksom förväntar oss att något ont skall hända. Det här kroppsspråket ”läser” då mobbarna och även de är fast i sitt mönster och tycker det är på något sätt berättigat det som de gör. De har säkert också under åren hittat sådana sätt att mobba som lärarna inte skall märka.

Nu försöker jag inte försvara någon part utan jag vill bara hitta en förklaring till att din mobbning har pågått så länge och varför många kan uppleva att de inte vet om det fast du har försökt förklara situationen för just dem som borde ta tag i det i en skola. Grunden i skolan skall alltid vara att mobbning är fel och att alla skall ha
samma rätt att trivas och må bra.

Du skulle helt klart behöva någon vuxen som skulle ta dej på allvar
och försöka börja hjälpa dej att komma igenom högstadiet med en sund självkänsla. De som blir mobbade tvivlar ofta på sej själva och börjar tro att det faktiskt är något fel på dem. Det stämmer inte och du borde få något i ditt liv som skulle balansera den känslan. När mår du bra i ditt liv? Finns det någon möjlighet att du kunde göra mera sådant som gör dej glad, även om du gör det ensam? Finns det kanske någon fritidsaktivitet du är med på eller kan börja på och där du kunde hitta en kompis från någon annan skola? För att få vänner så krävs det tyvärr en hel del jobb från din sida att söka nya kretsar där du kan lära känna människor som kan uppskatta dej just sån som du är.

Vad gäller mobbningen så skulle jag rekommendera att du skulle skriva ett brev till skolans kurator och/eller hälsovårdare där du förklarar din situation och dina känslor väldigt noggrant. Försök ge dem en chans till men i skriftlig form så att de kan läsa och fundera (kanske tillsammans) vad de kunde göra. Om inget annat så hoppas jag att du kunde gå regelbundet och prata ut om dina känslor så att du skulle inse att du är en värdefull person med massor av goda sidor. Någon på Folkhälsans tonårspoliklinik kunde vara ett alternativ ifall du tycker att det känns svårt med skolans personal.

Du har snart högstadiet färdigt och efter det hoppas jag att ditt liv
får en helt ny vändning. Redan det att du skrev hit visar att du har en styrka inom dej som behövs när man skall förändra något. Mobbningen går kanske inte att påverka till den grad som man borde, men du kan alltid påverka dej själv och hur du väljer att se på dina mobbare. Men som jag skrev tidigare så är det här något du borde få hjälp med. Ensam kan det vara väldigt kämpigt.

Kram till dej och lycka till! Jag hoppas verkligen att du får den
hjälp du behöver.
Kirsi