De har varit tillsammans i 8 månader, eller något sånt, och det blir bara värre och värre. I början kunde ju jag förstå, jag menar.. jag vet själv hur det är att vara ny kär. Men de är i stort sätt varje dag och hon hör knappt av sig längre eller frågar om vi ska hitta på något utan det är jag som får göra det. Men de flesta gångerna blir det ju, "nej jag kan inte, jag ska vara med min pojkvän".
Jag har snackat med henne om detta såå många gånger men allt som kommer ur henne är "men jag är så kär", "men jag älskar honom eller "jag har inte gjort något fel, kan inte jag få vara med min pojkvän om jag vill det?". Självklart får hon det. Men hon har själv sagt att man inte ska glömma sina vänner även om man har pojkvän. Yeah right..
Nu bryr jag mig inte så värst mycket längre. Men hon kan fasiken inte tro att allt blir som innan när dom gör slut. Men hon tror ju i och försig att han är "den enda" för henne och att de kommer vara tillsammans för evigt. Visst kan det vara gulligt att vara så kär, men vi är 16 år. Vi är unga än..
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med detta. Hon förstår inte. Det är inte bara jag som tycker så här utan fler av hennes vänner säger som jag, att de glidit ifrån varandra osv.
Har ni några andra tips jag kan ta med mig? Tack i förhand!
Hej!
Jag förstår absolut ditt problem - och har själv haft just precis sådana där vänner genom åren (tjejer kan bli just så där oavsett om de är 16 eller 34, men ibland blir det värre ju äldre de är). Jag undrar om det inte delvis beror på vilken personlighetstyp de här tjejerna är och delvis på hurudan vår värld är numera. Men det är mest min teori, även om tjejerna här på kontoret verkar hålla med.
Det verkar ibland som att den enda meningen med livet är att hitta Den Stora Kärleken och bara då kan man leva lycklig i alla sina dagar. Det tutas ut i allt från Veckorevyn till Twilight-filmera och vissa verkar börja tro att det är den enda sanningen. Att det inte spelar lika stor roll vad man utbildar sig till, var man bor eller ens vilka vänner man har. De tenderar till att helt glömma bort att våra vänner definierar oss som människor, "visa vem du umgås med och jag ska säga vem du är"-stilen... Det vanliga är alltså att de här tjejerna mest umgås med sina pojkvänner - och hans vänner, börjar göra, tänka och säga samma saker som han, intressera sig för hans intressen osv. Risken är stor att hon går så in i hans liv att hon tappar sig själv. Om inte förr, så börjar det märkas när deras förhållande blir sämre och definitivt sedan när hon en vacker dag tår där ensam och undrar vad som riktigt hände och vad hon nu ska göra. Tyvärr brukar sådana tjejer snabbt hitta en ny kärlek/pojkvän och sedan aldrig trivas som singel, bo ensam eller riktigt på riktigt leva sitt eget liv.
Och beträffande personlighetstyp, så kunde man kanske tippa på att det är de tjejerna som inte har så stark självkänsla eller starkt självförtroende, inte brinner för någon speciell hobby eller lever ett fullspäckat liv, som mera "går upp i" sina pojkvänner. Visst, det är klart att en stark, självständig tjej med stora intressen i livet också kan bli dökär och helst bara vilja vara med kärleken i sitt liv. Men åtminstone min erfarenhet säger att just de tjejerna sällan glömmer bort resten av sitt liv. De slutar inte lika lätt tex tillbringa tid i stallet eller på fotbollsplanen, slutar inte koncentrera sig på skolan och väljer inte bort vännerna framför killen.
För det är ju lite det din kompis gör nu, hon väljer bort sina vänner. Klart att det är hennes val, men precis som du säger så verkar hon inte tänka längre än näsan är lång. FASTÄN de skulle vara tillsammans för resten av livet - vilket statistiken talar emot, men det finns ju par som blev ihop i högstadiet och sedan tillbringade resten av livet tillsammans - så är det mycket troligt att hon kommer att känna sig ensam. En vacker kväll, när han är ute med sina kompisar eller jobbar övertid, så sitter hon där i soffan och har ingen att ringa eller ta en kaffe med. Eller när de grälat - vilket alla par gör förr eller senare - så har hon ingen som vill lyssna på hennes problem eller trösta henne. Ingen att fara ut på tjejkväll med, ingen att gå tillsammans till zumba-timmen med, ingen att fnittra med. Kanske har hon inte ens någon då, som har henne som första alternativ till arbetspar när det ska göras grupparbete i skolan? HON blir snart bortvald av sina kompisar och det har hon inte råd med.
Det är dags att tänka på konsekvenser och inte vägra tänka realistiskt, skylla på sin stora kärlek eller ens på pojkvännen. Hon måste ta ansvar för sitt eget liv och leva det själv och det ska hon inte bara göra när det gäller att välja utbildning (inte tex begränsa sig till den stad där han vill studera) eller sommarjobb utan även när det gäller vem hon vill vara vän med. Uttrycket "pojkvänner kommer och går men vänner består" stämmer verkligen, för hon kan inte definiera sig som Hans Flickvän - då kanske hon plötsligt står där som Hans EX-Flickvän och inte som sig själv eller ens Hennes Kompis. Och åtminstone jag tycker att det hör till de stora lagarna när det gäller vänskap, att man inte glömmer sina vänner när man hittar en pojkvän. Man gör helt enkelt inte så, det är att svika kompisarna och så gör inte en god vän och en bra människa. Men det har hon kanske inte ens riktigt insett, hon kanske bara är KÄR?
Nå, mitt personliga råd till dig är att berätta för henne vad det riktigt är hon sysslar med och framförallt berätta om hur det kommer att gå om det fortsätter. Hon kanske "tar på näsan" och blir sur först, kanske påstår att du är avundsjuk eller att du inte kan unna henne att vara lycklig, men högst troligen beror de beskyllningarna och ilskan på dåligt samvete. Troligen VET hon nog hur det borde vara och vad hon gör för fel. Annars kanske hon visat sitt rätta jag och kanske inte är den bästa kompisen för just dig?
Lycka till, hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar