Ensam

Hej Tjejen98!

Voj vännen, ingen ska behöva vara ensam! Men visst är det vanligt att vi i något skede av livet plötsligt ser oss omkring och märker att det inte finns så många runt oss. För vissa är det här bara en kort period, tex när de just flyttat till en studiestad och ännu inte känner så många eller när de just blivit mamma och inte känner så många andra mammor än. För andra blir ensamheten ett långvaritgt problem som de verkligen lider av. Numera vet man ju dessutom att just ensamheten kan klassas som en av våra värsta folksjukdomar eftersom den ofta med åren för en massa fysiska och psykiska problem med sig. I undersökningar har man kommit fram till bland annat att ensamma oftare har hjärt- och kärlsjukdomar och i mycket högre grad blir deprimerade.

Men som sagt, för de flesta av oss så är ensamhet någorlunda tillfällig. Även du hade ju ändå under delar av veckan ett tillfredsställande socialt liv. Sedan är vi ju dessutom alla olika också, så vissa kanske behöver mera sällskap för att må bra, medan andra kanske behöver paus från folk nu som då för att må bra. Väldigt grovt kanske man kunde dela in det i extrovert och introvert, men så svartvitt är det såklart inte. Därtill kommer sådant som vad man har för möjligheter till sällskap och vad man har för andra intressen. Vissa fritidsintressen kanske innebär massor av social samvaro medan andra är sådana som man utövar ensam. Vissa har tighta relationer till släkt, grannar osv och andra inte. Sedan beror det ju också på om man faktiskt är helt ensam eller om man bara inte har den typ av sällskap som man skulle önska. Man kanske exempelvis har hur mycket sällskap som helst av familjen, men saknar egna, likasinnade vänner. Eller man kanske har en massa ytliga vänner, som tex jobbkompisar, men inga riktigt nära som man kan anförtro sig åt eller lita på. Slutligen är det skillnad på ensamhet och ensamhet, som i engelskans alone och lonely. "Man kan stå i ett rum fullt av folk och ändå känna sig ensam".

Min poäng är ändå att ensamhet absolut är något som man kan lösa. Man ska nog ha verkligt utmanande och komplicerande personliga egenskaper för att verkligen bli riktigt ensam, typ verkligen stöta bort alla runtomkring en eller ha en socialfobi som psykisk störning. De allra, allra flesta av oss lyckas nog få vänner bara vi anstränger oss. Det är kanske bara så ibland att man låter blyghet, svag självkänsla eller ren och skär rädsla pga tidigare dåliga erfarenheter får ta all makt över ens liv, så att man helt enkelt inte vågar närma sig någon. Men alla de sakerna är går att överkomma! Inga av dem kan i sig begränsa en i all oändlighet om man inte låter dem göra det. Inte fastän man skulle bli knallröd, svettas som en gris eller få total tunghäfta när man ska ut och "skaffa vänner", så är det omöjligt.

Då beror det väldigt mycket på hur man pratar till sig själv, vilken inre monolog man egentligen har. Om man tjatar på sig själv typ "det kommer aldrig att gå, jag kommer att göra bort mig, hon kommer att tycka jag är knäpp, vem tror jag att jag är, jag är ett äckel som ingen vill vara tillsammans med..." osv, så är det såklart omöjligt att våga göra något alls. Vi blir vad vi tänker, det går som vi befarar att det ska gå, självuppfyllande profetia och sånt, du vet. Så mitt första råd är att behandla dig själv som en vän! Nu menar jag inte "för att få vänner måste du själv vara en", utan bokstavligt att du ska prata till dig själv som du skulle prata åt en vän. Du skulle ju inte dissa en kompis, inte hacka på henne när hon stammar eller rodnar, inte säga åt henne hur löjlig hon är eller att hon är urtråkig. Eller hur? Så nu förbjuder jag dig att tala illa till dig själv, vara elak med dig själv eller ens tycka illa om dig själv!

Nästa steg är att påminna dig själv om hur man får kompisar. Du vet ju det, för redan i dagis fick vi lära oss att tex gå fram till någon och fråga om vi kan leka tillsammans. Det ÄR faktiskt inte så mycket svårare som vuxen, det är bara något vi inbillar oss att det måste vara. Visst kan du ringa en bekant och fråga om ni ska fara på kaffe eller pilates tillsammans. Men du kan också fara på pilates och börja tala lite trevligt i omklädningsrummet med någon som verkar trevlig. Det är inte kärnfysik och du måste inte genast säga det mest brillianta, charmanta, coola du kan föreställa dig, det räcker faktiskt med att vara just trevlig. Det gör inte ens något om du faktiskt skulle stamma, rodna, ha handsvett eller få hjärnsläpp, för personen ifråga kommer att märka att du försöker ta kontakt. De allra flesta vettiga människor kommer då att försöka göra sin bit för att komma dig till mötes. Vi vill vara artiga, så halva jobbet är redan gjort!

Vi vill av naturen alltså åtminstone vara sociala, men under de första trevande orden fram och tillbaka mellan två människor, så märker man ganska bra om det här skulle kunna leda till mera. I bästa fall klickar det direkt - men det kan du inte veta innan du bytt några meningar med personen ifråga. Var sedan inte heller så himla kinkig med vem det är du börjar prata, alltså personen måste inte uppfylla alla dina kriterier för Drömkompisen. Jag läste just en undersökning i Modern Psykologi-tidningen som menade att kärlek kan man även få genom leenden och omtanke tillsammans med kassatanten i butiken, damen i busskön eller andra random människor. I förlängningen tycker jag då att man kan säga att random människor omkring en är potentiella vänner. Rätt som det är så hittar man den där eller de där som fyller just det hål man önskar fylla i sitt liv, om det så exempelvis är helgerna. Men har man inte försökt, så kan man inte lyckas heller, för trots det allsmäktiga internet, så faller ju inte kompisar ner i famnen på en när man sitter hemma i soffan.

Så ut måste du, men vart du far är upp till dig. Det kan vara en hobby, som att börja rida vid ett stall eller gå en kurs på vuxenininstitutet i matlagning, eller så är det en konsert eller happening av något slag. Jag föreslår ändå något där du deltar aktivt i en aktivitet tillsammans med andra, typ amatörteaterrevy eller scout eller innnebandylag. Klart att det är ett plus om du gillar själva aktiviteten, det ger ju livskvalitet och hälsa i sig <3

Så vännen, det är inget fel på dig, naturligtvis kan du få vänner! De väntar på dig där ute, så gå och sök upp dem. Se det som en skattjakt!

Kram, Liselott