Nu ska jag förklara hur det egentligen ligger till.
Bland mina kompisar är jag den lugna och fundersamma, men ofta kan jag vara sprallig och flummig också. Jag älskar alla mina kompisar och vi passar hur bra ihop som helst, för våra personligheter flätas in i varandra väldigt bra. Jag lyssnar alltid på mina vänner, både när de är glada och ledsna, för jag brinner för att de ska må bra. När de har bekymmer kommer de till mig FRIVILLIGT, för att de helt enkelt litar på mig. Och jag ÄR en god lyssnare och en bra rådgivare, men det är ingenting jag skryter med.
Jo, jag kan vara lite högdragen ibland, och jag jobbar på det, men för det mesta är jag ändå ganska ödmjuk. Och framför allt: jag har inga som helst problem med att erkänna mina svagheter. Jag gör det lite nu som då genom att bara le och rycka på axlarna om jag säger något fånigt, erkänna att det inte gick så bra på det där provet osv.
Som sagt så älskar jag ALLA mina kompisar och skulle aldrig kunna vara utan dem. Och jag vet att de tycker om mig också, älskar till och med, på många sätt. Vad jag menade med min fråga var att jag behöver någon som kan stötta mig också, för på just den punkten, när det är JAG som har det jobbigt, så tänker mina kompisar bara på sig själva. Nej, där ger de mig ingenting, men det de istället ger är glädje och en hel del skratt. För det är sådant mina kompisar är bra på. Jag är också bra på att sprida glädje omkring mig eftersom jag oftast är väldigt glad, men ingen förstår mig på djupet. Ni tror fel när ni säger att jag bara ställer upp för andra för min egen skull, för det är inte sant. Ni skrev att en vän ska vara någon man kan vända sig till om man har bekymmer, men jag har ju ingen sådan. DÄRFÖR är jag avundsjuk, eller "avundsjuk" kanske jag borde säga, på mina kompisar, för ibland känner jag mig alldeles vilsen. För det mesta lever jag ändå bara livet som det är utan att kräva en massa, och allra minst av mina vänner.
Sedan det här med att prata om lättsamma saker. Det jag menade var att andra är mycket bättre på att göra det än jag, för efter ett tag tar liksom mina samtalsämnen... slut. Är det något fel på mig? Nästan alla mina kompisar är så naturligt charmiga, men jag är inte "charmig" i den bemärkelsen.
Jag måste ändå säga att ni gav mig större insikt med svaret ni skrev, men ni missförstod mig faktiskt en hel del och jag kände mig liksom... stött. Mycket av det där stämde inte alls in på mig. Skulle jag få mina vänner att känna sig dumma och omogna för att jag ställer upp för dem? Skulle inte jag vara intresserad av mina vänners liv?
Nåja. Som sagt fick jag en djupare insikt i mitt beteende, och det tackar jag för, men jag blev ändå lite ledsen för att ha blivit anklagad för något som inte helt Är sant. Det var jag som framställdes som någon wanna be övermänniska, men näe, sådan är inte jag. Men har ni något tips på hur man kan göra för att bli ÄNNU bättre på att bli mer "mänsklig" och bara alldeles vanlig? För jo, jag jobbar på det.
Jag är ledsen att jag inte helt och fullt uppskattade svaret, men måste ändå tacka för en superbra sida!! :)
*
Hej vännen!
Snabbt bara nu lite början på svar åt dig, mera på eftermiddan:
Oj förlåt förlåt förlåt att vi fick dig att må dåligt! Det var absolut inte meningen! Tack för att du ändå verkade förstå att vi innerligt vill ert bästa och att du försökte ta till dig det av det vi skrev som du tyckte att stämmer.
Det är alltid det stora problemet med TEXT, att läsaren tolkar in en hel del i det skrivna utan att vara medveten om det. Ofta utgående från sina egna livserfarenheter och referensramar. Trots att man försöker vara fullkomligt saklig och objektiv när man svarar på text, så är det nästintill omöjligt att inte färga svaret av egna tankar och åsikter - det är helt enkelt mänskligt. Tänk bara på hur svårt det kan vara att förstå vad någon menar med ett sms eller med något skrivet i en chatt - hur många känslo-smilisar den som skrivit än satt in. Skulle du ha berättat din story åt oss face to face, så skulle vi säkert på ditt tonläge, dina miner och ditt kroppsspråk ha förstått dig på ett helt annat sätt än vad vi gjorde nu. Orden är ju bara 10% av all kommunikation mellan två människor f2f.
Ändå kan det ibland vara nyttigt och givande att se att någon tror fel om en själv också. Att kunna säga "men sådan där är jag faktiskt inte" är ett stort steg mot en bättre självkännedom - och kan öppna ens ögon för hur andra människor eventuellt kan uppfatta en själv. Ingen känner ju en så bra som man själv gör, så naturligtvis kommer folk att missförstå ens personlighet titt som tätt. Det man menar och hur andra tolkar en stämmer inte alltid överens, precis som vi gjorde nu. Sådant kan resultera i att man lär sig att bli tydligare i sina uttryck eller att man studerar sig själv och ser sina brister. Kanske börjar jobba för att få bort bristerna eller accepterar sig själv som man är. Att kunna erkänna sina egna negativa egenskaper är både tungt och tar på stoltheten, men det är nödvändigt om man ska utvecklas som människa. Genom självinsikterna kommer självkännedomen.
Nåja, nu ska vi springa iväg på ett möte, mera svar som sagt på eftermiddagen!
Kraaaaaaaam, hälsar Liselott och Sanna
Hej igen!
Förlåt att du fick vänta på resten av svaret, men frågorna bara väller in här och vi skriver svar åt er så tangentborden ryker. Inte heller är det ju några lätta "fakta-baserade" frågor, många av dem, så att skriva ett svar tar både tid, tankekraft och diskussioner mellan oss ungdomsinformatörer för att kunna besvara på bästa sätt. Dessutom gav DU oss en tankeställare: hur ofta kan det VI menar missförstås? Tänk om det finns en massa unga där ute som fått svar av oss och inte förstår vad det är vi menar i svaren? Så vi ska också skärpa oss att försöka tolka frågorna ur fler synvinklar, ge ännu mer genomtänkta svar osv. Så tack du också
Men nu ska vi försöka ge dig de råd och tankar vi har om själva frågan i din fråga: hur hittar du en kompis som är som du.
Vår första tanke är att öppna upp för nya vänner. Det brukar ju vara så i tjejgäng att man ständigt håller ihop, föredrar varandras sällskap och ibland nästa bara rör sig i "flock". Då har man inte heller lika stora chanser att lära känna nya människor. Säg att du går på en kurs med en kompis, då är du kanske inte lika öppen för att börja prata med andra kursdeltagare, för du har ju din kompis att umgås med och prata med. Så utan att nu undvika eller såra dina kompisar, så kunde du också försöka söka dig utåt och i kontakt med andra människor? Alla du börjar prata med kommer absolut inte att vada Den kompisen, men vem vet, kanske du ramlar över en diamant? Bra vänner växer ju inte på träd och sådana som man "klickar med", lite känner sig som tvillingsjäl med, är verkligt sällsynta. Kanske väntar din tvillingsjäl på att träffa dig först i nästa skola eller på sommarlägret eller vem vet, kanske du hittar de där egenskaperna i en pojkvän en vacker dag. Pojkvännen kan ibland vara som bästisar som man också råkar vara kär i ;)
Vår andra tanke är att kanskekanskekanske någon av dina nuvarande vänner - eller flera av dem - kanske nog har det inom sig redan, men inte har insett hur DERAS beteende uppfattas? Alltså att kanske någon av dina kompisar nog kunde bli det stöd och ge den förståelse du söker, om hon bara fick lite hjälp att utvecklas till det? Kunde du kanske beskriva hur du känner för någon av dina kompisar och berätta vad det är du skulle behöva? Så att din kompis kunde tänka mera i de barnorna nästa gång du verkar lite nere? Alla kan vi ju utvecklas och vem vet vilka oslipade diamanter du redan har i din närhet?
Sedan frågade du också hur du kan jobba på att bli en ännu bättre "mänsklig" och det är en svår fråga. Inte för att det skulle vara svårt att genomföra utan för att man nog aldrig blir riktigt "färdig" på det. Det är nackdelen med att faktiskt vilja utvecklas som person, att man då inser att man aldrig blir färdigutvecklad eller färdiglärd - det finns alltid saker man kunde bli bättre på. Man kunde alltid bli en bättre människa. Men å andra sidan ska man ju inte heller sträva efter perfektion, för ingen människa kan bli perfekt. Vi kommer alla nu som då att göra små och stora misstag i relationerna till andra människor, så det gäller nog oftast bara att försöka lära sig av misstagen och inte sparka sig själv sönder och samman de gånger man gör något dumt.
Men överlag så utvecklas man nog bättre åt det håll man vill och man verkligen koncentrerar sig på andra människor, på deras liv, problem, kroppsspråk osv. Man kanske inte behöver fundera så mycket på hur man kan hjälpa dem eller på vad man själv tycker eller kan säga om saken, mera koncentrera sig på att lyssna och visa empati. Ju mer man försöker stänga av sina egna tankar, desto mer lär man sig av den andra människan. men samtidigt måste man ju komma ihåg att en relation i medeltal borde innehålla 50-50%, både ge och ta. Så att bara ha den lyssnande rollen blir tungt. Men de flesta kan nog lära sig att lyssna, ge och känna med också, om man ger dem chansen och gör dem medvetna om saken när de bryr sig lite väl mycket om sig själv.
Hoppas det känns bättre nu och tack igen för att du förstår och uppskattar oss
Stooooor kraaaaaam, hälsar Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar