fortsättning till "kan dom bestämma?" igen..

Hej!

Jamen skrääääp, nu blandade vi ihop din fråga med en annan! Den fråga vi trodde att du hade skrivit handlade om en 13-årig tjej och en 19-årig kille tillsammans! Så vi svarade som på den istället. Förlåtförlåtförlåt! Nå, mänskliga misstag sker, speciellt när vi får så sjukt många frågor hit varje månad, men det är ju sååå onödigt om du nu blivit ännu mer upprörd och kanske sur på oss! Förlåt igen, men nu tror vi att vi hänger med i svängarna.

Hmm... alltid när det gäller åldersskillnader, så är det på sätt och vis svårt att dra alla över en kam, för alla jämngamla är ju inte alls exakt lika mogna, förståndiga osv. Åldern kan ibland bara ge en fingervisning om exempelvis hur mycket man kan lita på att en viss person klarar av att ta ansvar. För det finns ju till och med vuxna som inte klarar av att ta ansvar, tex för sina barn, och barn som tar otroligt mycket ansvar. Men överlag så borde man ju nog kunna förvänta sig att den som är lite äldre ska ha lite mer "vett i skallen" än den som är lite yngre. I tonåren spelar varje år oftast väldigt stor roll. Det kan hinna hända massor i skallen och i livet under ett endaste kort år i ungdomen. Kanske. Det är nog det här som den yngres föräldrar antog, att det faktiskt är skillnad på er. Att den ett år äldre borde ha KUNNAT ta mera ansvar, om man ser endast till hennes ålder.

Men att kunna ta ansvar innan man faktiskt är vuxen är nog rätt så knepigt - å ena sidan är ni barn, å andra sidan nästan vuxna. Ni lever i den där jobbiga mittemellan-världen. För föräldrar är det jättesvårt att veta hur mycket frihet och ansvar som den egna tonåringen klarar av just precis i det ögonblicket. Nu håxade den yngres föräldrar alltså att ni hade lite för mycket frihet och för lite ansvar, eftersom ni kunde göra något "dumt" och skadligt för er själva. Vi gissar att den yngres föräldrar blev ordentligt RÄDDA! Rädda för vad som hade kunnat hända, rädda för att de hade kunnat förlora sin dotter, rädda för att dottern verkade må så dåligt att hon skar sig. De kände troligen också en stor nypa dåligt samvete också, för att de borde ha sett och fattat och ingripit tidigare. Och när man blir rädd och/eller har dåligt samvete så blir man ofta känslosam istället för logisk, överdriver och överreagerar och försöker med all makt rätta till eller kompensera "felet". Så ja, då kan det lätt bli så att de vill peka ut en syndabock, ge någon annan än den egna dottern ansvaret för det skadliga som skedde. Kanske är det lättare att tänka att den äldre "lockade med" den yngre ut på dumheter.

MEN, psykologen behöver inte blir rädd och upprörd på samma vis som en förälder. Psykologen kan hålla sig lugn och objektiv och inte engagera sig känslomässigt i sina patienter. Därför skulle vi lita på psykologens åsikt - hon/han är inte på någons "sida" och har inget att vinna på att ställa sig på endera sidan. Psykologens jobb är att få ALLA att må bättre, så då är sanningen viktig för honom/henne. Psykologen kan inte se mellan fingrarna, får inte felaktigt ställa sig på någons sida tex för att det är den sidan som betalar för terapin osv, för då begår han/hon tjänstefel. Så det psykologen säger är högst troligen sant. Om psykologen bedömer att den äldre av er BORDE ha varit kapabel till att ta ansvar för er båda, så är det troligen så. Psykologen kan anse att den äldre faktiskt är "stor" nog att ta ansvar och veta skillnaden mellan rätt och fel.

Men vad hjälper det egentligen att säga vems "fel" något var? Vad hjälper det dig och kompisen att peka anklagande fingrar? Jo, det skulle vara bra för er att kunna erkänna att ni gjorde något som var fel, för av att inse sådana saker hos sig själv så gör att man mognar och växer som människa. Det mogna och "djupa" här är att kunna erkänna att man gjorde något fel och sedan SLUTA GÖRA FEL! Det blir så lätt så att man vill skylla ifrån sig eller envisas med att påstå att man inte alls gjorde något fel - för att rädda sin egen stolthet - eller protestera mot alla som tror att de vet så mycket bättre och ÄR så mycket bättre. Men det hjälper inte alls att skylla på någon annan eller något annat. Ibland måste man bara erkänna, åtminstone för sig själv, att äsch, nu var jag inte så smart. Och så försöker man börja tänka smartare istället och gå vidare med livet.

Hoppas att det här blev lite klarare och förlåt igen för att vi råddade till frågorna!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna