Gillar de inte mig mer?!

Hej Somebody!

Äsch, usch, ja vi kan precis leva oss in i hur du känner det just nu. Det är ingen lätt sits du befinner dig i med tanke på hur ert gymnasium (och säkert fler österbottniska gymnasier med) funkar. Tuttu juttu [=bekant sak]... Nå, vi slår våra kloka ihop här och ska försöka ge dig lite råd och tänkbara förklaringar, och håller tummarna att något hjälper. Inga magiska lösningar har vi att komma med, tyvärr.

Först de tänkbara förklaringarna. Vi människor funkar ju alla enligt vissa mönster när det gäller sociala beteenden och orsakerna till dem. Ett riktigt grundläggande fenomen när människor kommer tillsammans är viljan att dela in oss i VI och DE. Det stärker samhörigheten och gemenskapen = tryggheten och den här driften orsakar allt från familjeband, byar och folkslag till religion, krig, rasism... Även att ha gemensamma och klart utpekade "fiender" eller de som är annorlunda stärker vi-känslan. Men om det inte handlar om klart avgränsade saker, som hudfärg, så kan det bli rätt flummigt och outtalat hurudan man borde vara för att få vara med, höra till VI. Det kan variera med tiden, också för att vi alla växer och förändras. En grupp människor kanke passade ihop i ett visst skede, tex högstadiet, men inte längre ett par år senare. Plus att om ni kommer från en relativt liten ort, så är det knappast så att ni alla 7 passade perfekt ihop i början, utan det har kanske alltid funnits olikheter i gänget?

Beroende på tusen små tänkbara saker kanske olikheterna plötsligt/långsamt blir för stora - eller att någon sagt eller gjort något - eller bara förändrats och mognat helt naturligt - och då kan det uppstå konflikter. Antingen helt uttalade, som gräl, eller så nästan omedvetna. Men man utesluter inte någon fler än en eller högst två gånger helt i misstag, omedvetet och utan mening. Därför gissar vi att dina kompisar nog vet, åtminstone innerst inne, att de nu faktiskt håller på att utesluta dig ur gänget. Om de däremot är helt medvetna om varför, har en klart uttalad orsak som de säger åt varandra sinsemellan, eller om det skett nästan obemärkt och utan att de kan lägga fingret på varför - det kan vi inte veta. Det kan vara att de stör sig på något visst hos dig, det kan vara att du inte längre passar in lika bra, det kan vara bara en känsla de har, det kan vara något du sagt eller gjort... Men de kanske också bara försöker hitta orsaker på basen av diffusa känslor.

Som sagt, sannolikheten att 7 personer, som kanske mer eller mindre tvingats samman på grund av bristen på urval, ska förbli tillsammans är ganska liten. Och att ni alla ska passa lika bra ihop enligt personkemin är också ganska långsökt. Skulle ni bo på en större ort med större skola och därmed större urval kanske ni inte alls skulle ha hängt ihop längre - och kanske är det här med att man får bryta upp först när man tagit studenten bara en trygghetssökning och en förlegad rest av gammal vana? Men som du själv skrev, så är det ju svårt att bryta sig loss och hitta nya vänner om alla i omgivningen håller fast vid uppdelningen av människor. Samtidigt så är det ju en del av identitetsskapandet under tonårstiden, när man söker "sig själv", att bryta upp från gamla sociala konstellationer och hitta nya vänner med fler gemensamma intressen... Så det är lite märkligt att det verkar vara en så stark vana i er kommun att hålla ihop till studenten. Eller ÄR det faktiskt så - har du prövat hur hårt rotat systemet faktiskt är? Ibland kanske man själv håller fast vid det gamla, dels av rädsla för det nya (det gamla är ändå bekant), dels av rädsla för att inte hitta något nytt (= förbli ensam) och dels lite som en ursäkt för att tycka synd om sig själv och slippa anstränga sig - det krävs ju lite mod för att våga bryta sig lös och söka nytt umgänge.

Ett annat typiskt mänskligt beteendemönster är att det i en grupp formas en hierarki med en mer eller mindre klart uttalad ledare och oftast också med en eller flera som är lägst på skalan. De i toppen kan undermedvetet/medvetet ha en lite nedlåtande attityd till de i botten, kanske kräva mer av dem än andra - eller till och med få för sig att utnämna bottenskiktet till DE för att stärka vi-andan i toppen. Även "beta-personer", de som är närmast toppen men inte ledare kan ledaren få för sig att försöka putta ut ur gänget ifall ledaren känner sig utmanad. Annars brukar beta-personerna vara påhejarna som stöder ledaren - och kanske är rädda för att säga emot, rädda att de ska förlora sin position och puttas neråt i hierarkin. Nu vet vi ju inte om ert gäng har en klar struktur och en klar ledare, men det är en möjlighet att om ni har någon stark person som drar resten med sig, så kan det bero på den starkas personliga åsikt om dig och resten bara följer med.

Vårt främsta råd är såklart att prata med dina kompisar. Det tar säkert emot och känns obehagligt, kanske till och med lite riskfyllt, att dra upp dina farhågor och blotta dina känslor. Men nu som då under livets gång är man tvungen att göra sådant för att rädda sina sociala relationer. Sociala relationer är inte gratis, utan kräver ständigt jobb och ibland stora insatser, som denna. I en sådan här situation kanske man är rädd att man ska få sina farhågor bekräftade, tex att de faktiskt håller på att frysa ut en för att det är något "fel" på en (enligt dem), och därför drar man sig för att sätta ord på problemen inför dem alla. Det kan ju ändå hända att alla/en del/någon har dåligt samvete för hur de behandlat dig och att bara en liten tillsägelse skulle lösa hela problemet. Ibland behövs det inte så mycket - men det är ändå en del av ens eget ansvar för sina relationer att ta upp problemet.

Även om de sätter ord på varför de börjat undvika dig, så kanske det inte är så hemskt: du kan ju kanske göra något åt det då! Det kanske blir en puff för dig att utvecklas som människa, lära dig mer om dig själv och hur man lever livet? Kritik är inte alltid något negativt! Man behöver inte förändra sig själv för andras skull, men ibland kanske man faktiskt gjort något fel/beter sig fel, och utan att dra upp det trollet i ljuset kan det trollet inte spricka. Ni är ju dessvärre inte längre barn som högt och ärligt kan säga "nu var du dum", utan ju vuxnare man blir desto mer visar man missnöje med att undvika istället för att säga rätt ut vad man stör sig på.

Sedan om du ska prata med dem alla på en gång f2f eller om du vill göra det via text tex i en chatt, det måste du bestämma själv. Å ena sidan kan man känna att man får gömma sig bakom skärmen om man gör det via text, men då är det också lättare att misstolka text samt att de kanske hinner fundera på svaren sinsemellan. Att göra det f2f blir mera spontant från deras sida, men kräver kanske lite annat mod att se dem i ögonen. Risken för missförstånd är mindre då man kan tolka varandras kroppsspråk, tonläge osv samtidigt.

Sedan tycker vi ändå att du kunde försöka söka nytt umgänge åt dig. Kolla om de sociala konstellationerna faktiskt är så benhårda som du tror. Har du alltid hängt i samma gäng kanske du inte har så bra uppfattning om resten av skolan - och kanske inte heller släppt in andra i er egen lilla bubbla? Pröva i alla fall att börja tala med andra! Välj ifall du vill säga som det är, att dina vänner puttat ut dig, eller om du vill luta dig på andra "orsaker", som att du vill upptäcka världen och fler människor, bredda dig. Fast kanske du inte ens behöver orsaker till att börja tala med andra? Kanske det räcker med att du är den trevligaste versionen av dig själv? Varför i hela fridens namn skulle inte du duga som vän? Varför skulle inte folk vilja hänga med dig - döm inte resten av mänskligheten på basen av en handfull individer.

Hoppas att det reder upp sig och att du får en ljuvlig sommar <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna