Hej

Hej Anonym!

Först vill jag ge er guldstjärnor för att ni 1) kan leva er in i hur det känns för en annan människa och 2) ta hänsyn till det när ni har att göras med den människan! Det är verkligen otroligt fint och jag önskar innerligt att fler skulle tänka som ni. Det finns alldeles för många ensamma ungdomar. Visst gör de ensamma sitt allra bästa för att hitta vänner och inte stöta sig med någon, även när det inte är så enkelt för dem av olika anledningar, men samtidigt är det så himla lätt för andra att tänka "inte mitt problem" och se mest till sina egna behov och intressen. Och klart att vi alla får och ska göra det vi behöver för att själva bli lyckliga och trivas med livet, och ingen kan ju ta ansvar för någon annans lycka, men samtidigt borde vi ju alla se till att inte skada andra på kuppen. Så stora guldstjärnor till er, för stora hjärtan och tålamod.

Vi har suttit en lång stund här nu på kontoret och funderat på vilka råd vi skulle kunna ge er. Det här är inget lätt dilemma, och vill man handla moraliskt korrekt samtidigt som man tillgodoser sina egna behov, så finns det kanske inget rätt svar att ge, inget råd som inte skulle antingen skada någon eller kräva en ansträngning av er. Det är ju precis som ni skriver, att varenda form av avvisande skulle såra henne och göra hennes situation värre. Samtidigt är det ju fullt förståeligt att ni vill hänga bara ni kompisar - det är ju mycket det som vänskap går ut på, att välja att tillbringa sin tid med sådana som man ger och tar med, som känns likasinnade och som man synkar med.

Ett råd kunde dock vara att försöka göra en verklig vän av henne. Låter tokigt sagt sådär, men vi ska förklara närmare: En av de orsaker som på något vis brukar ligga till grund för ensamhet är blyghet, som ofta visar sig genom att man inte öppnar sig, inte säger mycket, verkar osäker osv. Det låter ju på er beskrivning som att hon kunde lida av det här. Kanske är det så att hon försöker haka på er för att det inte finns någon annan att vara med eller för att hon hoppas bli bättre vän med just er, men hon vet inte hur hon ska komma steget närmare er. Hon vet inte hur hon ska öppna sig, antingen att hon inte vågar öppna sig (tex pga svag självkänsla, tror att hon är tråkig osv) eller att hon inte vet vad hon ska säga eller göra för att komma er närmare, så hon väljer att vara tyst och "osynlig" istället. Men blyghet behöver ju nödvändigtvis inte vara en egenskap hon måste lida av hela livet, hon kan arbeta bort blygheten, överkomma den - speciellt om hon får hjälp och stöd. Eventuellt kanske ni kunde pröva att lite locka ut henne ur sitt skal, aktivt försöka lära känna henne bättre och visa att det är tryggt att öppna sig tillsammans med er? Det kanske bor en alldeles underbar kompis inuti henne bara hon vågade visa den? Klart att ni inte kan tvinga henne att bli annorlunda, men ni kan locka och uppmuntra genom att ställa frågor, ta fasta (på ett snällt sätt såklart) på det hon säger och visa att hennes åsikt också är värdefull. Det här kräver alltså en ansträngning av er - och krasst sagt så "slipper" ni ju inte henne genom den här metoden - men den kan belönas med att ni får en aktiv och härlig vän i gänget som bidrar till gemenskapen.

Ett annat råd kunde vara att hjälpa henne hitta andra vänner. I er omgivning, kanske på klassen eller parallellklasser, finns det säkert andra som inte verkar ha någon kompis eller som har få kompisar och som hon kanske skulle kunna närma sig? Kanske lite match-making skulle hjälpa? Ni behöver såklart fortsättningsvis vara försiktiga med hur ni hanterar det så att hon inte känner sig avvisad och förkastad, det får ju inte vara för obvious, men i bästa fall kunde ni kanske stöda henne i att utvidga sitt kontaktnät, öppna sig för fler? Det blir lätt så att när en ensam person hittar någon att haka på som inte avvisar en, så är man så lättad att man inte fortsätter leta efter andra vänner, utan gör vad man kan/vågar för att hålla kvar ens de som man tillåtits haka på. Jo, det låter så sorgligt, men ensamhet är just sorgligt. Den som känner sig ensam blir lätt desperat, uppskattar minsta smula vänlighet och är livrädd att förstöra något tex genom att göra bort sig inför de få vänner man har. Bättre något halvdåligt än inget alls, liksom. Det går dock inte att puffa henne mot andra direkt, kanske är det lättare att lite liksom bjuda in fler att hänga med er och så småningom tota ihop dem mera med varandra? Det är kinkigt det här, och inte alls sagt att det lyckas - eller lyckas utan att hon märker att ni "försöker bli av med henne" - men för hennes egen skull kan det vara värt ett försök.

Tyvärr finns det nog inget brilliant råd för hur ni skulle kunna få henne att förstå att ni inte vill ha henne i kölvattnet hela tiden. Inte utan att såra henne alltså, mer eller mindre. Ärlighet varar nog inte alltid längst när det kommer till känslor, i alla fall inte om man vill akta känslorna. Tycker man att det är värt sårade känslor, så finns det ändå sätt att säga till snällt, för minsta möjliga skada. men försök i alla fall de två andra råden först, visst, och kom tillbaka och fråga mera sedan ifall det behövs.

Och ha en ljuvlig klassresa!

Hälsar Liselott