Inte helt ensam

Hej - och du är inte alls alldeles för gammal! ;)

Vi kan absolut leva oss in i din situation och förstå hur du känner dig. Egna erfarenheter har vi också av att fara iväg alldeles ensam till en främmande stad för att studera. Been there, done that - och fick slutligen också vänner
Varje människa reagerar säkert helt individuellt på en sådan situation (beroende på exempelvis personlighet och tidigare erfarenheter) men visst finns det något gemensamt för alla i den här situationen. Ensamheten upplever nog alla till en början, men sen kan det kännas lite random vem den drabbar mer. Vissa råkar hitta en ny bästis under första föreläsningen under första dagen, andra tar det helt enkelt bara lite längre för. Men det är nog ändå rätt osannolikt att en endaste en skulle tillbringa HELA studietiden ensam. Studielivet är ju på något vis som gjort för att socialisera och träffa folk - männiksor har kanske redan på förhand den inställningen att under den här tiden ska man träffa en massa nytt folk och skapa vänskapsband för resten av livet. Så folk är kanske mer öppna, mer välvilliga till främlingar och snabbare på att acceptera andra som de är, just under studietiden. Dessutom brukar ju de flesta genomgå en ganska stor personlighetsförändring och -utveckling under hela studietiden. Många säger att det var då de "hittade sig själva" och blev mer självsäkra och harmoniska. Visst, det stämmer inte alltid, och speciellt kanske inte under det första studieåret, eftersom många gulnäbbar verkligen kastar sig in i tex det vilda festandet och bara lever livet utan större tanke på personlig utveckling och liknande. Kanske för att allt är så nytt och spännande och kanske för att en del av nervositeten och osäkerheten maskeras med upprymdhet istället.

Samtidigt så kanske studerandena i början av studietiden blir lite "ytliga", dvs att om en människa inte utmärker sig och är den som tar kontakt, så kanske hon förbises lite lättare än vanligt. Hon kanske lite drunknar i ljudet, farten och föränderligheten tex på festen. För exempelvis en berusad person har inte mycket till uppmärksamhets- och koncentrationsförmåga och blir lätt distraherad. Den berusade kanske inte ser henne och även om han börjar tala med henne, så kanske han snabbt vinglar vidare till någon annan som fångar hans uppmärksamhet genom högljutt prat, fnitter osv. Det där crazyga sociala livet sveper lätt iväg med dem, helt enkelt. MEN det här brukar också lugna ner sig efter ett tag för de flesta - snabbare för vissa och typ aldrig för andra. De flesta blir nog "mätta" såsmåningom på det vildaste av studielivet. Då brukar också folk byta kompisar och gäng, nästan utan att de märker det själv. De som de hängde på i början av första året så kanske de inte alls hänger med längre under våren. Så småningom börjar folk oftast hitta sina nära kompisar, gäng och umgängeskretsar, pojkvänner, fritidssysselsättningar osv. Det betyder också att till exempel du hela tiden får nya chanser att hitta en närmare vän - eller flera.

Som vi skriver på sidan om Längtan i temablocket Parförhållandet (just nu Månadens tema, sedan finns det under Information->Kärek&sex) så kan ensamhet kännas på olika sätt. Engelsmännen skiljer på "alone" och "lonely". Du känner dig säkert lonely nu? Det kan man göra i ett rum fullt av människor, till och med i ett rum fullt av vänner ifall man saknar just denna någon speciella (kan vara en bästis, kan vara en pojkvän - Någon som man själv betyder mer för än någon annan). Men att kunna vara ensam är också en konst! Många måste faktiskt öva sig på att vara ensamma men samtidigt vara okej med det. Speciellt kanske sådana som alltid haft ett rikt socialt liv med full fart hela tiden - de kan ha verkligt svårt att exempelvis sitta hemma ensamma en lördaskväll och TRIVAS i sitt eget sällskap. Att kunna vara ensam är en förutsättning för att kunna växa som människa, bli trygg i sig själv och verkligen på djupet tycka om sig själv. Känner du att du klarar det, så har du redan tagit ett stort steg i livet - då var det ju definitivt inte bortkastat att du tagit det luggnt, för under den tiden lärde du ju känna dig själv. Känner du att du inte riktigt ännu kan vara riktigt avslappnad och tillfreds alldeles ensam, så kanske du kan försöka se den här tiden lite som en träningsperiod?

Men det behöver inte betyda att du ska isolera dig och uggla ensam varendaste kväll. Snarare tvärt om. För att få vänner så måste man ju ändå göra sig själv tillgänglig, så att folk åtminstone vågar gå fram till en och börja prata. Det enklaste basic-knepet är att le välkomnande och öppet mot folk och inte "sluta sig" i kroppsspråket (typ hålla armarna skyddande om sig själv, huka sig, kika under lugg, inte våga möta någons blick osv). Sedan försöker man låta det öppna leendet smitta av sig på sin egen sinnesstämning och intala sig själv att man verkligen är öppen för kontakt. Det är här många blyga gör fel, för de utstrålar ändå omedvetet oftast osäkerhet och slutenhet, så efter lite vardagligt artighetssnack, så måste "motspelaren" ändå över den blyges "tröskel" av slutenhet för att få en närmare relation. Tänker den blyge dessutom om sig själv innerst inne hela tiden att hon är tråkig, alldaglig, ointressant - eller att hon kommer att säga något tokigt och göra bort sig - så känner motspelaren det på sig och blir omedvetet övertygad om att det inte lönar sig att ta mer kontakt med den blyga. Jo, blyghet hör till de vanliga personliga egenskaperna, men personliga egenskaper kan man bearbeta så att de antingen funkar ändå eller försvagas.

Så börjar någon prata, så ska man snabbt nappa på det och börja prata själv. Unvdik att svara enstavigt utan försök istället ställa många frågor om personen och lyssna intresserat (folk älskar att prata om sig själva och verka intressanta som människor). Nästa steg är att du själv tar den första kontakten! Det ÄR INTE svårt och gör det inte komplicerat för dig själv. Var inte rädd för att bli avvisad eller nonchalerad utan ta som utmaning att prata med minst en ny människa varje dag. Det är också en träningsprocess. Den första du talar med kanske inte blir din soulmate-bästis, men kanske den 25:e? Det känns också så mycket mer naturligt att fråga om någon kommer med på kaffe efter att man har stått en lång stund och pratat om hundar eller harlem-shakes eller vadsomhelst med den människan. Att ha lite samtalsämnen uttänkta på förhan kan också kännas tryggt (som "motgift" mot tunghäfta, pinsamma tystnader och hjärnsläpp). Vardagliga saker som sommarjobb, TV-program eller populära YouTube-klipp. Ge också kontakten en chans till fortsättning, tex kom överens om att skicka länken till det där YuoTube-klippet, att gå tillsammans och se den där filmen ni båda vill se, adda på Facebook osv! Poängen är att du måste våga och måste öppna upp, för det som gör en vän riktigt nära är graden av förtrolighet och förtroende man har för varandra. Och förtroende är något man måste förtjäna över tid, så det gäller att envisas med att ta kontakt och HÅLLA kontakt och visa så mycket av sig själv att man bjuder in till förtroende.

Utmana också dig själv att söka dig ut på okända områden. Exempelvis är ju universitetsvärlden oftast smockfull av olika föreningar, klubbar, gäng med samma intressen, temasitzar osv. Säg att du gillar att vara i naturen: gå med i en förening som gör utfärder, hajkar osv. Eller att du gillar att sy: gå med i studentteatergruppen och var med och sy scenkläderna till årets revy. Redan bara din ämnesförening, kan där finnas något du kan hjälpa till med? Man får sååå mycket lättare vänner när man har ett gemensamt projekt och har något att pyssla med medan man pratar (än på en föreläsningspaus, fest eller motionslektion på gymmet). Slutligen så ska du försöka ge dig ut bland folk i ditt vardagliga liv. Sitt inte hemma instängd och plugga för dig själv utan ta med böckerna och gå till biblioteket, läshörnor, caféer, bänken utanför studentmatsalen osv. Vem vet vem du kan råka börja prata med vid kaffeautomaten ;).

Oj, det blev ett långt svar, men hoppas att du tar de här råden till dig och verkligen ger dig ut i världen och öppnar upp dig själv för möjligheter! Minns att ensamhet är en subjektiv känsla, man bestämmer själv hur ensam man känner sig och på vilket sätt. Vi förstår att du saknar denna Någon att dela ditt liv med (bästis, pojkvän, gäng osv), men vet du Någon står nog och väntar alldeles runt hörnet! Frågar man människor överlag var de träffade de mest betydelsefulla människorna i deras liv, så är det ju oftast på de mest alldagliga ställen :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna