Jag är osynlig

Hej,

Tack för din text.

Det är fint att höra att din familj bryr sig om dig, familjen är ibland ett av de största stöden vi har i livet.

Tråkigt att höra att du upplever dig vara osynlig när du rör dig bland andra. Eftersom jag inte träffat dig irl så är det lite svårt för mig att säga varför t.ex. personerna du hade grupparbete med betedde sig som de gjorde. Människor kan bete sig på ett sätt vi inte förstår ibland i sociala sammanhang, ibland beter de sig på ett sätt som kan vara sårande utan att de ens tänkt på att beteendet kan såra någon. Men det ursäktar inte deras beteende om det är så att personerna du har runt dig medvetet gör dig osynlig. Finns det någon grupp i skolan eller på fritiden som du kunde vara en del av? Någon intressegrupp/hobby där du delar ett intresse med de andra i gruppen. Ibland kan det få en att känna sig mindre osynlig, och mer delaktig i diskussionen om man vet att man har ett gemensamt intresse. Du kunde också se om du hittar ett nätverk online där du kunde få stöd. På www.unginfo.fi hittar du också stöd-chattar, där du kan prata enskilt med professionella om ditt mående.

När du är i ett socialt sammanhang som t.ex. ett grupparbete så har du precis som alla andra rätt att få din åsikt hörd. Nästa gång du känner dig mer osynlig, så försök att få din röst hörd. T.ex. genom att upprepa det du sagt eller be om att få ordet att säga något. Det kan vara jobbigt att ta utrymme i en social situation, speciellt om det känns som att man inte får respons på det man säger. Men genom att visa att man vill ta plats i diskussionen så kan det bli mindre jobbigt med tiden. En annan sak som i diskussioner kan hjälpa är att försöka hålla ögonkontakt med den man pratar med. Ögonkontakt kan också kännas lite jobbigt men att hålla ögonkontakt visar de andra att du vill få sagt din åsikt.

Ta hand om dig!

Mvh

Lovisa