Jobbig vän.

Hej!

Ursäkta att du fått vänta lite på svar, vi har inte gömt dig, här är bara sådan rusning nu. Men nu ska vi gräva lite i våra ryggsäckar med livserfarenhet (och lite utvecklingspsykologikurser och annat matnyttigt).

För visst känner vi igen din situation. Vi råkar till och med ha egna erfarenheter av en "Alex" (fast det var en flicka), en person som man hängt ihop med i lågstadiet och som under högstadiet sedan inte riktigt längre känns... Ja, vad? I fallet vi tänker på nu så var det som om den av oss det gäller skulle ha växt ifrån den gamla vännen och att den gamla vännen hade "lämnat kvar" på samma stadie i livet som förr. Högstadiet är ju i allmänhet en tid i livet då man kanske förändras väldigt mycket, känner att man mognar och utvecklas som människa och förhoppningsvis "hittar sig själv". Kanske man tycker att man är som en heeeelt annan människa redan på våren på sjuan, jämfört med man var på 6:an. Och väldigt ofta är våra närmaste vänner heeelt andra än de man kom till högstadiet med. Det beror inte alltid bara på att utbudet på möjliga vänner är större i en större skola och man kanske hittar människor man passar bättre ihop med och trivs mer med, utan också för att vänskap inte är något som alltid håller för evigt. Vänner kommer och går under livet och det kan vara lite svårt att inse det medan man är mitt uppe i livet.

Alla utvecklas nog under högstadiet. Men alla utvecklas inte likadant eller i samma takt eller ens åt samma håll. På din klass finns det säkert både sådana som känns som barnrumpor och sådana som känns som 9:or? I ditt fall låter det också som att Alex utvecklats till någon du inte riktigt gillar, att han förstärkt egenskaper hos sig själv som drar dig mothårs. Ibland går det så. Och har man en gång börjat störa sig på sin kompis, så ser man ännu lättare de där störande sakerna nästa gång och så blir man ännu mer irriterad. Du verkar också uppleva nu att han håller dig tillbaka och hindrar dig från att umgås med andra = att utvecklas, vilket man ju gör tillsammans med nya människor.

Men vi tror inte att Alex heller mår riktigt bra av det här. Vi tror att han är LIVRÄDD för att bli ensam!!! Han klänger sig fast vid dig och Adam för att han kanske verkligen inte har någon annan. Han verkar inte ha lyckats hitta andra kompisar och ju längre tiden går desto mer desperat blir han att ha NÅGON vän. Varje gång han blir sur, så sväljer han det rätt snabbt och kommer tillbaka - för till vem skulle han annars gå? Han verkar bara ha er två, och det gör honom osäker, desperat och längtande efter accepterande. Han vill då så väldigt gärna att ni ska tycka om honom och att ni inte ska lämna honom och göra något utan honom, så att han ska bli utanför. Vi tror att det är därför han skryter, är dryg och pratar bara om sådant som i hans ögon är coolt. Han försöker göra sig så bra som möjligt så att ni ska gilla honom och få er uppmärksamhet. Men han lyckas inte riktigt göra det på rätt sätt. Kanske har det med er ålder att göra - men vi känner nog vuxna män som fortfarande försöker få omvärldens accepterande genom att skryta, stila, vara häftig, ha dyra bilar osv.

Nu säger vi inte det här för att ge dig dåligt samvete och så att du ska känna dig tvingad av plikt att hänga med honom. Men vi vill förklara varför vi tror att han beter sig som han gör. Det är klart att han kan vara en jobbig, självupptagen skitstövel till personligheten också, men vi tvivlar på det. Han var det väl inte förr, eller hur? MEN, det han skulle behöva är någon som berättar för honom vad det egentligen är han sysslar med. Alltså inte att han är jobbig för att han saknar andra vänner, utan att sättet han är på nu upplevs som jobbigt av många.

Det är så här att vi alla hela tiden uppfostrar varandra genom att gilla/ogilla varandras beteende. Vi rynkar på ögonbrynen om någon gör fel, går undan, undviker eller i värsta fall kallar människan fula ord och mobbar. Säkert märker Alex av att ni inte gillar hans stil nu - men hotet om ensamhet väger mer och får honom att envisas ännu mer med de knep han TROR att är rätt metod. Så för allas skull, men främst för Alex skull, så borde någon så snällt som det bara går påpeka för Alex att han faktiskt driver bort folk från sig själv nu. Det här är knepigt och det finns inget riktigt enkelt sätt.

Man kan göra det ärligt och rakt av och berätta i förtroende vad det är han gör och hur det får folk att reagera. Kanske du kan skriva det, så som du gjorde åt oss? Det kommer att vara otroligt smärtsamt för honom och han kan ta fruktansvärt illa upp. Han kanske säger upp bekantskapen med dig eller blir helt rosenrasande på dig. Men kanske du kan vara stark och förståndig nog att klara av det här? För hans skull? För han behöver få höra det, och gärna ändå höra det av någon han litar på och respekterar. För annars kommer han bara att bli värre - och fortsätta likadant som vuxen. Bara för att ingen någonsin försiktigt puffade in honom på rätt spår.

Vi vet att det här känns jobbigt för dig, ingen vill ju konfrontera någon och alla är vi lite rädda för konflikter. Man kan försöka smyga runt det där f2f-samtalet och sådär apropå i något lämpligt tillfälle kanske säga "Usch vad jag hatar folk som skryter om sina saker" eller "Alla borde jobba på att skaffa sig så många vänner som möjligt" eller liknande. Kanskekanskekanske fattar han hinten. Kanske ändrar han sig och blir en mer uthärdlig vän. Kanske drar han sig undan dig och faktiskt försöker hitta egna vänner. Vem vet hur han kommer att reagera. Men NÅGOT måste du ändå göra för att få till stånd någon förändring alls. Du kan ju inte gå omkring och vara irriterad varje dag. Och du ska inte behöva se potentiella kompisar vända dig ryggen bara för att HAN står bredvid. Så för din egen skull: försök ändra på situationen.

Vi håller tummarna för dig, vännen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna