
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Derik!
Vet du, i mina öron låter det som att din kompis har en väldigt svag självkänsla. Han verkade innerst inne inte tro att han dög åt henne, så därför trodde han att vemsomhelst närsomhelst kunde komma och ta henne av honom - eller hon välja någon bättre än honom. Han trodde inte att han är värd henne, eller ens värd att älskas överhuvudtaget. Då reagerade han med svartsjuka, osäkerhet och misstro, han överanalyserade minsta sak hon gjorde och överreagerade på allt, samt såg alla runt henne som konkurrenter. Även sin egen kompis, som han säkert i förnuftet nog visste att aldrig skulle stjäla hans tjej. Men han var definitivt inte säker på henne, eftersom han inte var säker på att någon faktiskt skulle vilja ha honom.
Det är troligen därför han trodde att hon var kåt på dig, att hon hade något fuffens för sig när hon var på resa eftersom hon inte svarade och att hon säkert var otrogen och falsk under deras förhållande. För "hur skulle någon renhårig och äkta kunna älska mig, sån tur har jag nu aldrig för det är jag inte värd". När man har en svag självkänsla så styr känslorna över förnuftet och de negativa tankarna dominerar, man fokuserar på worst case scenarios och misstänker genast det värsta av alla tänkbara tolkningar av en situation. Den inre rösten är ofta väldigt osäker och elak mot en själv. Och såklart blev det ju bara värre av att han fick rätt, hon gjorde ju slut med honom, slutade älska honom. Så nu har han dessutom erfarenheten av att misslyckas, att vara ovärdig, så nu kommer det att bli ännu svårare för honom att tro på sig själv och tycka om sig själv.
Till en viss del kan ren och skär förälskelse göra det här åt en också i värsta fall. När du är kär frigörs en massa hormoner i hjärnan. Dopamin och fenylelytamin, som faktiskt liknar amfetamin, gör en nästan hög ("svävar på moln", "fjärilar i magen" osv), men blir man olyckligt kär är det samma hormon som påverkar hur djupt deppig, ångestfylld, tvivlande och misströstande. Serotoninet minskar och noradrenalinet ökar, så man orkar vara vaken halva natten för att prata med älsklingen och ändå känna sig på topp nästa dag. I normala fall skulle för lite serotonin göra en deprimerad, så det är delvis en förklaring varför nyförälskade blir riktigt deppade, tvivlande och ångestfyllda emellanåt - speciellt, såklart, om det tar slut med älsklingen. Serotonin-bristen kan också göra att den nyförälskade blir nästan tvångsmässigt intresserad och nästan som besatt av minsta lilla som har med föremålet för förälskelsen att göra.
Klart att det inte är alla förälskade som blir så här "knäppa av kärlek", men en del av dem, och en del av gångerna. Det tröstar knappast honom att veta att det även är hans hormoner som påverkar hur han känner och tänker - för honom känns allt det här ju 100% verkligt, och att förklara det med hormoner som löper amok är en skymf, som att förminska allt han känner och upplevt. Men kanske du känner dig lite klokare av veta om både hormonerna och hans svaga självkänsla? Att han mår så här dåligt nu är ändå inget att strunta i eller ta lätt på, för även deppighet efter olycklig kärlek kan utlösa en riktig depression om det vill sig illa. Känslorna och måendet blir inte mindre allvarliga bara för att de beror på ett brustet hjärta.
Alla våra hjärtan kommer i något skede under livet att brista (eller i alla fall bli ordentligt blåslagna) utan att varenda en av oss går under av det, men hur väl vi klarar av det beror på så mycket annat i våra liv. Tex på hur stark självkänsla vi har. Självkänslan är bland annat känslan av att man nog klarar sig fastän man misslyckas eller mår dåligt ett tag, av att det nog går över och man är nog värdefull i alla fall och att allt inte var ens eget fel. Andra faktorer som påverkar är hur bra relationer vi har till vänner och familj som kan trösta och stöda och älska oss, hur bra självförtroende vi har med saker vi kan och tycker om att göra, vilka tidigare erfarenheter vi har av att genomleva kriser i livet, samt på något slags medfödd resiliens (motståndskraft, hållbarhet).
Så det du kan göra som kompis är att försöka stärka det som är bra, både med honom själv och med hans liv, lyssna och dra med honom ut på aktiviteter ni båda gillar att göra. Helst inte att berusa er dock, eftersom alkohol och annat tenderar att bara förstärka det man redan känner, så efter en kort stund av bra humör kommer han bara att sjunka längre in i deppigheten och negativiteten. Saker som ger naturligt endorfin är mycket bättre, som sport/motion, frisk luft, skratt och skönhet. Så ta ut honom på fisketur, cykla i terrängen, boxa på säck, spela bra TV-spel, se en actionkomedi - det är också bra om han får tänka på annat än sig själv en stund.
Förhoppningsvis kommer han snart över det här, utan att bli riktigt deprimerad på köpet. Är du riktigt orolig för honom, så sök hjälp åt honom eller försök få honom att söka hjälp. Skolkuratorn? Hans farsa? En lärare ni båda gillar och har förtroende för? Blir det depression av det här, så är det bättre ju snabbare han kan få hjälp. Och att söka hjälp är absolut inget att skämmas för! Det här är också bara en period i hans liv, det betyder inte att han kommer att vara olyckligt kär eller deprimerad för resten av livet.
Lycka till - och styrka åt dig. Och en stor guldstjärna för att du bryr dig om din kompis <3
Hälsar Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar