Men. Den här självsäkerheten jag känner trots min övervikt, gör att pojkarna bråkar med mig. De tror att jag inte tar illa upp alls då jag alltid stöter bor deras elaka kommentarer med ett skratt eller dyl. Men jag blir verkligen riktigt sårad. Det där skrattet jag visat upp åt dem är så fejkat! Jag ligger hemma och gråter sedan. För de säger saker som gör mig riktigt ledsen, saker om min vikt, min kroppsform och mitt utseende mm.
Då fortsätter de, och det här är mina pojkkompisar som inte förstår hur allvarligt ledsen jag blir. Jag tror verkligen det för de tycker verkligen om mig men förstår verkligen ingenting... Att självsäkerheten dalar lite varje gång de säger något. Och det händer ofta.
T.e.x
- idag då vi pratade om kost på huslig ekonomi. Då jag svarade på en fråga om att man skulle äta med måtta - så säger en, "ska du säga, du trycker ju säkert i dig flera chokladplattor efter skolan varje dag" o.s.v. Och jag blev så sårad, men så skrattar jag bara och säger "Jo, vet du" och himlar med ögonen. Då förstår de inte hur mycket jag tar åt mig och blir ledsen...
- ett annat exempel. Att jag fick 9 som vitsord i gymppa, och de sa att det var omöjligt.
- ett tredje. också på huslig ekonomi. Då vi bakade pepparkakor och jag åt lite av degen. så fick jag kommentaren; "Int ska du äta upp degen fetto"
Jag vill verkligen att de ska veta hur ledsen jag blir. Men vågar inte säga det rakt ut. Vad ska jag göra? Jag är nästan desperat, för vem vill blir mobbad av sina egna kompisar utan att våga säga något åt dem...?
Hej!
Från en rund och gullig till en annan rund och gullig: jag förstår preciiiis hur du känner det! Så jag ska ensam svara på din fråga och hoppas att allt jag varit med om som överviktig ska hjälpa dig. För det är något av det skönaste med att bli äldre, att man med tiden lär sig att man ändå är otroligt värdefull oavsett andras åsikter och att man lär sig tycka om sig själv på djupet på ett sätt som gör att ingenting kan förstöra ens självförtroende.
Självförtroende (eller egentligen borde man ju tala om självkänsla, eftersom självförtroende egentligen handlar om att göra saker) är en underlig sak: på sätt och vis kan man samtidigt ha massor av det och lite av det, samtidigt kan den vara stadig som berget som den kan rasa för minsta lilla vindpust. Vanligtvis så brukar man tala om den som om den skulle vara en skala, typ från 0 till 100%, men lite mer komplicerat än så är det nog ändå. Men jag förstår vad du menar när den liksom nöts ner så att den blir svager och svagare för varje elak kommentar. Jag förstår precis hur de tär på dig och att det kan kännas så mycket lättar att svara med självironi än att låta dem förstå hur deras kommentarer sårar dig.
Att vara självironisk och dra till med repliker i stil med din "Jo, vet du" är på sätt och vis ett bra försvar. Självironi är en bra egenskap - så länge man faktiskt inte börjar må sämre av den, tycker jag. Om man använder självironin - och verkligen tycker det innerst inne själv - för att verkligen vara den man är, för att den bottnar i självkännedom och för att man använder det ironiska skämtsamt för att få vara sig själv, då är den riktigt bra. Jag ska ge ett exempel: " Nä ser du, jag vill inte komma med på spinning-lektionen på gymmet för de där spinningcyklarna de har där är inte konstruerade för riktiga kvinnor utan bara för små klena rumpor som knappt svettas! Det är bara min gamla mommocykel som håller när jag tar i ordentligt - och så kommer jag ju mig någonvart också!"
Meddelandet i den här självironin är att det INTE ÄR NÅGOT FEL PÅ DIG SJÄLV, däremot att det är lite löjligt av de små smala brudarna att sitta där på rad och stirra på sig själv i spegeln i en timme. Det handlar mycket om hur man vänder orden - det här ska alltså inte låta som att du är för tung, utan om att du är en riktig, redig kvinna som inte behöver hålla på med tjafs för att du är så utseendefixerad! Så mitt första råd är att om du väljer att försvara dig med självironi, så låt det höras att ja, du är en stor tjej, men att det är underbart och att du är stolt över det. Använd sådant som att om det är insidan som räknas, så är det väl bättre ju mer insida man har? "Strong is the new skinny" osv. Talar de om alla de där chokladplattorna, så säg att japp, eftersom choklad kickar igång samma lyckohormoner som när man är kär (vilket faktiskt är sant), men eftersom du bara är omgiven av små klena gossar som inte vet vad en kvinna behöver, så måste du ju ta till chokladen då... Visst, kanske inte så snällt att använda smala och taniga som "steppingstone", men du vänder ju bara på alltihopa nu.
Många vuxna skulle säkert säga att du helt enkelt borde säga till för att få dem att sluta. Är de riktiga vänner så borde du kunna tala med dem. Klart att du i den perfekta världen skulle kunna säga åt din vänner att deras komentarer sårar dig. Men då kommer också stoltheten emellan, att visa dig känslig och svag, och det har inte alltid den effekt man önskar. Som sagt, självförtorende är inte så svartvitt. Men du kan med hjälp av den här positiva självironin visa att du inte accepterar deras elaka kommentarer om din vikt. Du kan tex istället med skämt i rösten "uppfostra" dem, säga i stil med att nämen det där är väl inget sätt att tala till en dam på, vet de inte att man aldrig ska kommentera en dams vikt eller ålder, att de då minsan inte vet hur man charmar kvinnor, att de inte ska säga sådana där töpliga saker som avslöjar vilka småpojkar de är osv. Igen: använd orden för att plantera en fördelaktig bild av dig i deras huvuden! Och du kan, halvt på skämt och halvt på allvar, säga att ajaj, vet de inte hur en svagare tjej sku kunna ta illa upp av det där, börja banta och kanske svälta ihjäl sig? Få dem att fundera över deras beteende lite och få dem att börja vilja bete sig mer moget och charmigt istället för mansgrisigt och barnsligt. Gör det till en retsam lek, att nu måste du nog ta och uppfostra dem, för annars kommer de aldrig att få någon flickvän.
Det här har funkat förr - för innerst inne vill killar alltid få alla de tips de bara kan om hur tjejer vill bli behandlade - men om det inte gör det, så bli arg. Tyvärr lönar det sig inte alla gånger att visa att man blir ledsen, för dels kan jargongen (sättet folk pratar på) vara ganska rå (de kan tycka att "lite får du ju tåla som är kompis med killar") och dels så finns det faktiskt djupt inom vissa killar en uppfattning om att det är svagt att visa sig ledsen, som att gråta - även när det är tjejer som gråter. Så då är det bättre att bli förbannad och säga till på skarpen. Inte bara en gång, för av en gång kanske de blir lite chockade, eftersom de är ovana med att du reagerar så annorlunda plötsligt, men sedan kanske de skrattar. Var förbannad tills de faktiskt slutar. Var inte så rädd för att de ska bli sura eller för att de ska sluta vara kompis med dig! Skulle de sluta hänga med dig för det, så är de verkligen inte värda att ha dig som vän. Då är de faktiskt så barnsliga och fåniga att det är deras förlust om du dumpar dem!
För om du bara låter det här fortsätta, så kommer de att fortsätta. Okej att de flesta mognar och inser vilka beteenden som är felaktiga. Men om ingen någonsin säger till, om ingen någonsin "smättar dem på fingrarna när de gör fel", så kommer de att fortsätta slippa undan med det och alltså fortsätta ge dig elaka kommentarer. För att de tycker att det är kul - och du skrattar ju! På det här viset upppfostrar du dem faktiskt - man blir ju aldrig färdiguppfostrad och folk kan fortsätta göra fel även när de vet att det är fel, ifall ingen stoppar en. Så i värsta fall så har du gjort dem en tjänst. I bästa fall så inser de att de gör fel och slutar ge dig elaka kommentarer. Och då kan ditt självförtroende fortsätta växa och du kan fortsätta må bra! För vännen, det är ju så himla bortkastat och onödigt att du gråter för deras dumheter. Så gör något av de här grejerna jag räknat upp - eller alla - för din egen skull. För du är ändå viktigast för dig, det är viktigast nu att du får må riktigt bra och vara riktigt nöjd med dig själv. Du skriver att du är det, så släpp inte taget om det, ge inte bort det! Det här är bara en period i ditt liv, men det skulle ju vara hemskt om de "övertalade" dig att din övervikt skulle vara något fult och negativt. Det skulle vara så hemskt om du började tro på dem. Så gör inte det!
Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott
2 Kommentarer
idolis 20/01/2014 7:51pm (11 år sen)
Jag har också blivit mobbad på grund av mitt utseende , mina kläder och hur " sexig " jag var ..
I lågstadiet var det lärare som hade " favoriter " och jag var en av de dåligaste i klassen, enligt dem. Och eleverna i min skola tyckte det var kul att måla min morot som jag hade gjort på träslöjden lila och skriva en pojks namn på som jag då tyckte om , och jag skulle ge ett "kärleksbrev" åt honom , men då skulle en pojke och ta läxorna åt honom för att han var sjuk. Och solklart skulle ju han som var värst hitta detdär brevet.. och nästa skoldag så visste precis exakt alla om det..
kan inte berätta allt här :P men det skulle ha varit skönt att ha någon riktig kompis då man kan prata med..
Och i högstadiet fortsatte det.. han som var värst kom i samma klass vilket inte gjorde saken bättre.. jag förlorade mina dåvarande bästa kompisar genom att han fick dom med sig på nogot sätt ,mittiallt hade jag nån jävla mommotröjja och de första dom frågade om den: "du har nyan tröjjo, vicke storleijk?" flera gånger den dagen .. och en annan så började ochså , " fanens fetto , flytt på de !!! " och så när jag stod och pratade med någon kom haan och buckadde till mig hårt så jag for med huvdet i en klädkrok där och hade sjukt huvud länge efter det, med ett fint blåmärke.. med detsamma så hade vi som tyngst därhemma.. ujuj .. och det är nästan 2 år sen jag började i en yrkesskola, då kom den som följt mej sen lågstadie i samma klass.. och han sa åt min nuvarande pojkvän att det inte finns några fina flickor i år i skolan .. men min nuvarande pojkvään tyckte om mig dåredan :P
och sedan böt han till gymnasiet , Jestas vilken lättnad!!! kunde börja vara mig själv , män har något otroligt dåligt självförtroende och självförtroende ännu .. men tar hjälp av kuratorn och mina vänner och pojkvän , och det har blivit MYCKET b'ättre !!! men har ännu en LÅNG resa framför mig.. :) men det känns som om inte mina vänner och pojkvän förstår mig .. fastens de försöker det bästa de kan <3 :) så jag skulle vilja prata med någon som har varit med om något liknande.. :)
Hälsar ungdomsinformatören Liselott 21/01/2014 11:15am (11 år sen)
Hej, du med kommentaren med signaturen "idolis"!
Först: jättebra att du skrev till oss, för ibland hjälper redan det att plita ner sin historia svart på vitt och berätta åt någon ett stoooort kliv framåt. Man ser detaljerna, händelseförloppen och sina egna känslor ur andras ögon och får på det viset ofta fler insikter om sig själv -> bättre självkunskap -> bättre självförtroende.
Akta dig dock bara för att stämpla dig själv i pannan med nedvärderande ord (som "mobbad" eller "fet" - de orden ska du inte låta bli en del av din självbild) så att du och andra börjar se dig som sådan. För till och med övervikt är relativt. I andras ögon är det inte alls alltid vågen eller de faktiska bilringarna runt midjan som gör att de upplever en person som fet eller överviktig, utan det handlar mest om utstrålning. Jag har tex en kompis som väger över 100 kg och är lång, men folk "håxar" inte det om henne, för hon har en utstrålning som säger att hon är otroligt cool och värdefull och ja nästan så att vi andra ska vara glada som får vara kompis med henne.;)
Så försök att jobba inifrån! Visst kan man få en smula bättre självförtroende av att gå ner i vikt, men att sätta samma mängd jobb (som att träna på gymmet och lämna bort godiset) på den inre utvecklingen och på att få en bättre självkänsla ger såååå mycket bättre utdelning och snabbare resultat än vilken bantningskur som helst.
Jag vet också att det är svårt att glömma gamla oförrätter och elakheter. Men försök att inte tänka på dem - för ju mer du tänker på dem och minns hur hemskt det var, desto starkare blir de negativa tankarna och känslorna. Lev inte i dåtiden, lev i nutiden och NJUT av pojkvän, kompisar och ditt liv just nu! Och ha förtröstan i att ditt fortsatta liv kommer att bli ännu bättre! Tror du det, så blir det så! Några av de starkaste, vackraste (på insidan) och lyckligaste människor jag känner var mobbade som unga!
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar