Svar till "Vet inte hur jag skall vara"

Hej, jag vill bara meddela att jag känner igen mig i nästan ALLT du skriver!! Jag tänkte ta och beskriva hur jag själv har det:

Jag ingår i ett litet kompisgäng om fyra tjejer. Jag tänker kalla dem för Amanda, Ebba och Clara för att ingen ska råka känna igen sig.
Amanda och Ebba är väldigt utåt och sociala medan Clara och jag är lite mera lugna och tillbakadragna. Eftersom vi är fyra tycker jag att vi ska umgås alla tillsammans så mycket som möjligt, men Amanda och Ebba är alltid de som hittar på saker och de umgås också själva väldigt mycket. Så det blir inte så mycket av, tyvärr.
Jag tycker alltid det känns som att de två är närmare kompisar än de är med Clara och mig, och det retar mig otroligt mycket ibland. Ibland är det till och med att de vill VISA det också... Ugh. Dessutom har de båda varsin pojkvän som de pratar om stup i kvarten. Särskilt Amanda brukar skryta om hur snygg hennes kille är, om att de har mycket sex osv. Det är nästan till och med att hon väljer honom framför Ebba, och DET är anmärkningsvärt. Tänk dig då hur mycket hon dissar oss andra då?
Okej, hon ägnar faktiskt mycket tid åt oss alla, så det är inte riktigt sant. Men ibland går pojkvänneriet ändå lite till överdrift.

Till killar nu då. Du skriver att de börjar ignorera dig så fort du bekänt dina känslor för dem, och då måste jag berätta om en sak som hände för mig som kanske kan få dig lite på andra tankar!

Så här är det: Amanda har en killkompis som heter Pontus. Honom träffade jag sommaren 2011 för första gången, och då blev jag också kär på ett ögonblick. Poff, bara! Jag fick hans nummer redan samma kväll som vi hade träffats, och vi smsade litegrann. Och dagen därpå smsade han igen!! I några dagar höll vi på att skriva till varandra, men så plötsligt tog det stopp och han skrev inte mer, svarade bara på mina meddelanden men skickade aldrig först. Men mina känslor för honom svalnade inte för det, oh nej.

I januari 2012 fick jag reda på av Amanda att han var kär i en tjej i hans klass (han går på en annan skola än vad vi gick på då). Gissa om jag blev förkrossad!! Men jag bestämde mig ändå för att skriva till honom och önska honom lycka till, som en schysst kompis. Så berättade han mer om den här tjejen, och slutligen en till sak som fick mig att fullkomligen tappa hakan. HAN VAR ÄVEN KÄR I AMANDA! Då tänkte jag att allting bara kunde fara åt helvete och jag sa helt enkelt som det var, att jag var förälskad i honom. Jag struntade i vad han skulle svara, jag hade bara ett så stort behov av att få det sagt. Trycket inom mig hade växt sig alltför stort för att jag skulle orka hålla det inne längre.
Mottagandet från honom var otroligt tröstande och värmande - precis vad jag behövde. För även om han inte hade känslor för mig fick jag ju ändå se hans egna ord på mobilskärmen och bara det fick mig att känna mig bättre till mods.

Sedan då? Jag fortsatte att beklaga mig och han tröstade, gång på gång. Men vi smsade också om andra grejor och kom fram till att vi hade många gemensamma intressen samt att vi egentligen var väldigt lika varandra till sättet. Så vi fortsatte att smsa. Klart att hjärtat fortsatte att värka, och bulta också för den delen, men de där smsen betydde ändå så otroligt mycket för mig.
Den sommaren lät jag Pontus tro att jag inte var kär i honom längre, vilket inte var sant, men jag ville se om han tyckte om mig som den jag var och inte bara tog kontakt för att göra mig glad. Så visade sig vara fallet. Vi fortsatte att hålla kontakt, och idag står vi varandra närmare än någonsin. Vi kan prata om precis vad som helst, ofta är det helt galna och hysteriska grejer som bara han och jag förstår oss på. Vi kan även delge våra hjärtans innersta sorger åt varandra och kan sluta upp med vad vi än håller på med för att smsa med den andra.
Tänk, en del kärleksbekännanden kan sluta riktigt lyckliga också, precis som det gjorde för mig! Han är fortfarande inte kär i mig och lär väl aldrig bli heller, men vår vänskap är ändå djup och värd så otroligt mycket. Efter många tårar och sömnlösa nätter känner jag mig äntligen stark igen - alla dessa lidanden har förtjänat sitt pris, och jag är så innerligt glad att jag utsatte mig för allt det där! Nog är jag fortfarande helt galet kär i honom, men jag klarar av att leva med det nu på ett helt annat sätt.


Du skriver att du inte får så många likes på facebook? Välkommen till klubben ;) Jag får på sin höjd tjugo stycken på mina profilbilder. Och det är inte för att jag är ful, utan för att jag inte är så "populär". Jag är omtyckt av mina närmaste och av några kretsar utöver dem, men annars är det inte så många fler. Jag funderar faktiskt på att rensa lite bland mina facebookvänner - kanske borde du göra samma sak? De flesta är ändå bara skräp, rent ut sagt.

Jag tycker också att det är lättare att umgås med killar oftast, de är mer chill och man kan känna sig mera avslappnad. Särskilt gillar jag killar som är smarta men samtidigt jätteroliga och härliga! :) men angående rökning etc, så borde du nog se mer till hur de är som personer, inte vad de har för ovanor. Det är ju knappast något du kan göra någonting åt ändå, eller hur? Gå inte miste om värdefull vänskap för att någon rökar/snusar/dricker! Fast ja, jag tycker också att sånt är äckligt i och för sig... Men man lär sig att bortse det.

Nu har jag inte mycket mer att säga. Förlåt för att det blev så mycket, men jag behövde skriva av mig lite jag också. Men kom ihåg att du är låååååångt ifrån ensam! Så jag vill bara säga: keep going girl!!! Haha puss


Josefin