utbytt

Hej ärvälbarakänslig!

För det första: nej, vi tror inte att du bara är känslig. Se, vänskap går så väldigt, väääldigt mycket ut på känslor. Känslorna är hela grunden till vänskapen! Man "klickar" med vissa personer och blir vän med dem för att man liksom känner inom sig att man trivs med dem, passar ihop, personkemin funkar osv. Sådant som gemensamma intressen och sådant är bara bisaker. Därför blir man automatiskt också känslig när det gäller vännernas åsikter om en och sättet de behandlar en på. Vänskap är ju ett förtroende, något man förtjänar i en relation (inte får helt gratis), och som med andra förtroenden så tar det hårt på hjärtat när man mister förtroendet för någon.

Att bli kompis med någon är på flera vis faktiskt som att bli ihop med någon - som en kärleksrelation fastän man kan ha flera samtidigt och utan att man har något uttalat löfte om att hänga ihop (så som man kanske har med en pojkvän, typ nu är vi tillsammans eller nu är det slut). Tex så reagerar man nästan på samma sätt känslomässigt: man engagerar sig och investerar i dem känslomässigt. Och visst, ibland överreagerar eller överanalyserar man, eller tar illa upp, eller tror det värsta om någon, eller är rädd för att förlora dem - eller överlag alltså bara inte tänker logiskt och förståndigt. I vänskapsrelationer kanske också andra människor blandar sig i, eller man får "en ny" eller kanske paret växer ifrån varandra eller har så pass stora problem att förhållandet inte kan fortsätta... Många gånger kanske man förstår varandra bättre ifall man jämför kompisrelationen med tex relationen till en pojkvän. Och då inser man kanske också hur mycket känslor man blandar in i en kompisrelation.

Kompisar kommer och går under livet. Det kan vara svårt att inse när man är mitt i tonåren, men med lite mera perspektiv så ser man att olika personer har betytt otroligt mycket för en under olika perioder av ens liv. Och att både perioderna och kompisarna gått över och försvunnit och att nya kommit i deras ställe. Det betyder inte att de här kompisarna som en gång hade en viktig plats i ens liv alltid skulle ha försvunnit lätt och nästan omärkligt som morgondimma, ibland sker det med buller och brak - och djupt sårade känslor. Det kan bli lika infekterat, blödande, orättvist, svartsjukt, elakt, råddigt, komplicerat eller svekfullt som när ett kärleksförhållande tar slut. Då är det ju också vanligt att andra blandar sig i och är upprörda och överdriver, pratar skit, anklagar, tar till maktmedel... (ibland verkar det nästan som att de uppfattar det som lite njutningsfullt...).

Och man kan sörja, sakna och älta det precis lika mycket efteråt - det kanske inte bara är något som folk inser eller accepterar lika lätt som när man blivit dumpad av pojkvännen. Knappt så man själv alla gånger ger sig själv tillåtelse att vara ledsen och ta det hårt. Men upplever man att kompisar svek ens förtroende, kanske till och med på ett riktigt fult sätt, så är det väl så himla självklart att det tar ont!? Men det kanske också är "enklare" att berätta för en ex-pojkvän och få medlidande av kompisarna för, än att få det erkännandet av de före detta kompisarna (och deras nya kompisar och alla runtomkring). Snarare tenderar det att bli så att den "dumpade" kompisen lätt utses till syndabocken, eller den det är något fel på eftersom hon dumpades. Sällan är det någon som ifrågasätter de "vinnande" kompisarnas beteende eller rätt att behandla någon skit.

I en drömvärld skulle du ställa både de gamla kompisar och deras nya (rättfärdiga och godtrogna?) kompisar mot väggen och berätta hur elaka de varit och hur fel de behandlat dig. Vi kan ju ta deras sociala regel och lägga en annan emot: visst, alla har rätt att välja vem de vill vara med, men ingen har rätt att behandla någon annan skit, oavsett orsak. Det skulle ju egentligen inte spela någon roll vad du hade gjort mot dem, de skulle ändå inte ha någon rätt att tex tala skit om dig. Och kanske borde vi oftare säga ifrån när vi blir felbehandlade, inte bara smyga undan och slicka våra sår. För det är ju ändå så att vi alla fortsätter att uppfostra varandra livet ut genom att visa/berätta när någon gör fel. Men vi kan förstå att det känns svårt - det tar också sjukt och är tufft för den egna stoltheten. Och möjligheten är stor att de på grund av dåligt samvete bara skyller ifrån sig, blir arga eller anklagar ännu mer. Men just sådant beteende är alltså oftast tecken på just dåligt samvete. Innerst inne vet de nog OCH lär sig av läxan.

Vänskapen kanske inte går att reparera alla gånger, det är ofta så när det blivit så här infekterat, men åtminstone så skulle din självrespekt och stolthet må bra av att du inte bara låter dig köras över och köras bort. Säger du till åt dem, så kan du åtminstone gå med huvudet högt sedan och då är det lättare att gå i samma skola som dem, fara på samma fester osv. Rätt som det är ångrar någon sig. Eller rätt som det är så hittar du ännu godare, nya vänner du också. Ibland är sådana här situationer "a blessing in disguise". Utan det här kanske du inte skulle ha träffat dina nya bästa vänner.

Fast att träffa nya bästa vänner kanske tar ett tag och tills dess kanske du kommer att känna dig lite ensam. Men försök att inte vara rädd för ensamheten och försök att inte se den som något negativt. Det är inget fel på dig bara för att du inte har någon BFF att dela dina innersta tankar med just nu. Precis som med att kompisar kommer och går, så varierar det också hur nära olika människor står en. Ibland kanske man har perioder när man inte har någon allra såtaste vän, men det är inget farligt. Ensamhet är inte så farligt som man ofta tror, speciellt under tonåren. Ensamhet definierar dig inte som människa. Det betyder bara att det just nu bara inte finns någon som du tycker är värd att släppa in.

Det kan ju också vara så att det inte skulle vara det hälsosammaste för en ny relation att inleda den precis som du blöder som mest från den förra. Kanske du kunde använda den här lilla tiden till att läka - och bli kompis med dig själv. Det låter lite klyschigt, men det måste man ju också göra, lära känna sig själv UTAN att se sig själv genom alla andras ögon. Ibland tenderar människor att väldigt mycket bestämma vem de själva är utgående från de kompisar de umgås med. De blir Någon bara genom att spegla sig i kompisarnas ögon. Så ibland är lite ensamtid precis det man behöver för att hitta sig själv. Det gäller också i ett kärleksförhållande - då brukar inte heller "re-bounds" snabbt på vara så smart.

Hoppas det här var till någon hjälp. Vi vet hur tufft det är att bli dissad av kompisarna och vi lider med dig. Men försök att minnas att det här bara är en tidpunkt i livet, som en sekund under dygnets 24 timmar, det varar inte för alltid.

Stooooor kraaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna