Vad händer nu

Hej vännen!

Vojdå sötis, ja vi vet precis hur det känns. Som om man skulle ha mist sin andra halva. Åtminstone lika hemskt som när man mist sin pojkvän. Och många gånger så är sorgen, saknaden och de gråa molnen minst lika stora efter att ha förlorat en nära vän som efter att ha förlorat en kärlekspartner. Som om det skulle ha tagit slut. Samma sorgearbete, samma saknad efter personen ifråga, samma kris att ta sig igenom, samma What if:s, samma längtan efter närheten och förtroendet man delade, samma sorg över allt det som ännu skulle ha kunnat hända och som man skulle ha kunnat uppleva tillsammans... På sätt och vis kan det ibland vara "lättare" att förlora en pojkvän, för då har man kanske liksom mera tillåtelse att sörja och vara ledsen. Är det "bara" en kompis kanske inte folk i allmänhet visar samma förståelse för krisen man går igenom. "Du har ju andra kompisar" - men det är inte samma sak, vi vet.

Dessutom finns det ofta många likheter i orsakerna till varför vänskapen började krisa och till sist kanske tog slut - och i kontakten man har med ex-bästisen efteråt. Det är inte ovanligt att orsakerna är desamma när ett kärleksförhållande tar slut och när en vänskap tar slut; det kan vara olikheter man inte kan kompromissa om, gräl som upprepar sig gång på gång, konflkter som aldrig går att lösa, svek, avundsjuka/svartsjuka, att ha växt ifrån varandra, att inte prioritera varandra osv osv osv. Plus lite vanliga vänskaps-specifika problem, som att tävla med varandra om allt, konkurrera om samma sak (tex en kille), utveckla olika intressen, glida ifrån varandra...

Precis som när nyförälskelsen i ett kärleksförhållande tar slut: kan "nyförälskelsen" i vänskapen gå över? Säg att man först "hittar" varandra och blir superbra kompisar som delar allt och har otroligt kul ihop. Men så småningom går nyhetens behag över och vardagslivet tränger in och så börjar man märka olikheterna, haka upp sig på en det ena och än det andra, irritera sig på varandra. Kanske är det precis som i kärleksförhållanden, att när nyförälskelsen svalnat visar det sig om det finns något mer att bygga stadig och "äkta" kärlek (vänskap) på eller om det bara var fjärilarna i magen som höll ihop förhållandet.

Och precis som när det håller på att ta slut med pojkvännen, så måste man fundera på huruvida ens problem med kompisen alls går att lösa eller om det faktiskt är bäst för båda att det tar slut. Vissa par blir ju ihop, grälar, gör slut, försöker igen, grälar, gör slut, försöker igen osv osv osv. De här paren blir sällan lyckliga tillsammans till slut, eftersom de inte kan lösa sina problem. Undantag finns, men vissa var kanske aldrig meningen att vara ihop. Ibland kan man nog efteråt tycka att kärleken ändå inte var bortkastad, att den ändå var värdefull och minnesvärd, fastän den tog slut på ett dåligt sätt. På samma sätt som man en gång tyckte att just den killen var Den Rätta, så tycker man säkert under en tid att just den kompisen är The Bästis, BBF osv.

Men även kompisar kommer och går under livet. Det är ytterst sällan man är bästis med barndomsbästisen livet ut. Igen, undantag finns, men det vanliga är att man har olika nära vänner under olika tidsperioder under livet. I något skede kan man vara jättetight med en viss människa som man verkligen behöver i en viss situation eller tid av livet. Men kanske ett år senare eller i nästa period, så är den människan nästan glömd och man umgås istället med någon helt annan, som "passar in" i ens liv just då. Ibland så avgränsas de här perioderna helt naturligt. Tex under studieåren kan man ha en viss bästis, vissa bästisar eller ett visst gäng man hänger med, men när examen är avlagd och alla sprids för olika jobb på olika ställen, så glider man snabbt ifrån varandra. Och när man träffas har man egentligen bara minnena gemensamt. Istället är man jättetight med en jobbkompis eller i mamma-gruppen man är med i eller med grannen - till och med med gamla barndomsvänner som flyttat tillbaka till hemorten samtidigt. Eller så är det alltså gräl, konflikter, olösliga problem eller olika stigar i livet som gör att man kommer ifrån den gamla bästisen.

Nu vet vi ju inte vad det är du och din kompis bråkar om och har såklart inte en chans att ha någon gissning om huruvida ni kan reda ut era problem eller inte. Men däremot gissar vi att ni kanske borde ta ett ordentligt snack där ni försöker se på er vänskap utifrån, helt obejktivt. Försök att lägga känslorna på hyllan för en stund och se på er vänskap utan en massa baktankar, manipuleringar, sårade egon osv. Vad lämnar kvar då? Räcker det till att bygga upp er vänskap med igen? Vad tror ni att folk skulle råda er till om de kände till alla detaljer om er vänskap? Tror ni själva att era problem går att reda ut, nonchalera, kompromissa om eller komma över och leva med? När det gäller kärlek talas det ju ofta om att man borde ta det där sista ordentliga snacket för att antingen få ett avslut och kunna gå vidare eller verkligen anstränga sig för att bygga upp förhållandet på nytt på nya premisser. Skulle det behövas för er?

Som sagt, det kommer nog fler kompisar in i ditt liv och kanske var det så att hon var viktig för dig för en tid, men inte längre. Men folk kan också växa som människor, lära sig av erfarenheterna och om att vara människa, man kan bli en bättre vän och man kan börja om från början. Kanske gör inte alla det och kanske beror det bara på ens egen inställning hur möjligt det är att rädda vänskapen. Lägger man den egna stoltheten, de egna behoven och de egna känslorna först, så kanske inte vänskapen ens kan räddas. Eller att det inte är värt ansträngingen. It takes two to tango - det behövs två för att reparera och bygga upp på nytt. Men minns att ingen föds som den perfekta vännen heller - att vara en bra kompis börjar vi lära oss i dagis och övar på tills den dag vi dör! Vi lär oss alla genom misstag och läxor, genom övning och genom att inte ge upp.

Slutligen! Naturligtvis ska du våga lita på dina andra kompisar! De är inte hon. De kommer inte att göra som hon gjort - så ha lite tillit och döm inte ut dem innan du ens gett dem en chans. Gränsen mellan att tala skit om någon och att berätta om sina problem med en annan person är hårfin, men bryr sig dina andra kompisar om dig så är det klart att de ger dig sitt stöd, sin tröst och sina lyssnande öron. Tvinga dem inte att välja sida, men våga absolut öppna dig, ta emot deras empati och hör på deras råd. De är garanterat smarta människor de också - och ibland är det lättare att se klart och objektivt när man inte är direkt inblandad i konflikten. Inte ska du behöva ha det jobbigt alldeles ensam, heller!

Stoooooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena