Vad ska jag göra?

Svar till Emma, rubrik: Vad skall jag göra?

Tack Emma för din fråga. Jag tycker att det är fint att du bryr dej om din vän och märker att hon är ledsen. Jag är också glad för att du har frågat rakt ut om du kan göra något, att du har ställt dej till
förfogande om hon skulle behöva dej.

Det har gått bara ett halvt år sen Linas pappa dog. Det är egentligen en väldigt kort tid när det händer något så stort och svårt i livet. Dessutom är det en väldigt jobbig ålder också att mista en förälder då man är i tonåren och annars också lite vilsen i sina relationer. Du skrev att Lina och Sara var bästisar före hennes pappa dog men att det förändrades och nu är du liksom bästis med Sara. Det blev ju för Lina som att plötsligt mista två jätteviktiga personer och det kan eventuellt kännas för henne att hon inte vet riktigt vem eller vad hon kan lita på att skall finnas kvar vid hennes sida.

När ens förälder dör så lämnar det kvar otroligt mycket sorg. Även om det kan kännas bättre vissa dagar så kan en liten kommentar från någon som pratar om sin egen pappa, något minne hon får i tankarna eller någon motgång få allt att rasa på bråkdelen av en sekund. Man vill så hemskt gärna att allt skall vara som det var förut och man kämpar jättehårt för att orka vara med i gänget, orka skratta och le, orka i skolan osv. men på insidan känns det tomt för man vet att ALLT är annorlunda och det enda man kan göra är att försöka ta en dag åt gången och hoppas att saknaden skall kännas lite mindre nästa dag.

Sorgen kan också ge upphov till många andra känslor som t.ex.
humörsvängningar, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. Det är också vanligt att man inte vill prata om det som hänt för man vill ju inte vara till besvär och så är man kanske lite rädd för att mista sina vänner om man alltid är ledsen. Visst blir det lättare och man vänjer sej med att leva utan sin pappa men det tar tid och det ska få ta tid. Så jag tror att ganska långt är det sorgen som gör att din vän beter sej lite annorlunda just nu. Du frågar vad ni kan göra och det bästa är ju att VARA med henne, försöka ha roligt tillsammans och få henne att åtminstone för en kort stund tänka mindre på det som är jobbigt. Försök fråga om hon vill prata om sin pappa, om det skulle hjälpa henne att berätta hur det känns. Ibland måste man fråga ganska direkta frågor för att den andra ska veta att man vill höra på och är intresserad av det som har hänt. Alltför ofta känns det för en som är drabbad av sorg att alla vet vad som har hänt men ingen pratar om det...och det är en konstig känsla som man inte riktigt vet hur man skall ta tag i.

Jag hoppas att din vän skulle kunna gå och prata med någon vuxen också om sina känslor, t.ex. en lärare eller skolkuratorn/skolhälsovårdaren så att det skulle finnas fler omkring henne som kan stöda henne när det känns svårt. För det kommer säkert att komma många svåra stunder ännu.

Av ditt brev att döma verkar du att bry dej om henne väldigt mycket och det är otroligt viktigt att hon känner att hon har vänner som hon kan lita på, som bryr sig om henne och tycker att hon är lika värdefull fast hon är ledsen ibland. Så fortsätt att bry er om henne, ta med henne på sånt som är roligt, försök få henne att berätta hur hon har det men tvinga inte om hon inte vill. Tänk lite mer på det ni säger, speciellt om ni pratar om era egna föräldrar för det kan vara känsligt, men börja inte behandla henne på något annorlunda sätt för hon vill nog helst av allt vara en i gänget. Försök se mellan fingrarna ifall hon är på sämre humör för det är inte personligt menat till dej eller de andra tjejerna utan antagligen bara en dålig dag eller en reaktion på något som påminner henne om det hon mist.

Det blir bättre för varje dag. Tack till dej som vill hjälpa!

Kram o lycka till! Kirsi